Jag hamnade nyligen i sällskap med en liten grupp välartade, välutbildade och välavlönade unga, vilket i det här fallet betyder runt trettio år, kvinnor. De stönade en stund över hur avskyvärd och inkompetent president Trump är. De gladdes åt att Trumps förslag till ny sjukvårdslag strandat på väg till omröstning i senaten, inte så mycket för att de visste vad lagen skulle innebära som för att de tyckte att Trump behövde en örfil. Låt mig understryka att det handlar om duktiga, intelligenta och framstående trettioåringar, flickor som antagligen kommer att gå långt i samhället.

Sedan kom vi in på frågan om migrationen till Sverige, ett känsligt ämne som de för ett år sedan nog hade avfärdat genom att förfärat kalla mig rasist, men som nu gick att försiktigt ventilera. Efter en stunds resonerande kom jag fram till att deras inställning kunde sammanfattas i tre punkter (och de protesterade inte med någon särskild inlevelse):

1. Att vara född i Sverige är att ha dragit högsta vinsten i födelselandslotteriet.

2. De, och ej heller någon annan svenskfödd, har gjort något för att förtjäna denna superjackpot.

3. Därför har vi lyckligt lottade en skuld till andra folk som inte haft samma tur.

Jag försökte argumentera att vi svenskar visst förtjänar vårt välstånd. För 150 år sedan var vi ett ömkligt och fattigt folk, sedan lyckades vi genom hårt arbete och stora ansträngningar lyfta oss ur nöden och skapa det välstånd vi nu åtnjuter. Trodde damerna att välståndet kom från Gud?

De förstod vad jag sa, men mina ord gjorde inget intryck. Jag insåg då att dessa åttiotalister faktiskt fått sina behagliga liv överräckta till sig som på en silverbricka. De hade blivit curlade av sina föräldrar (det vill säga av min generation), de hade gått i en skola som kunskapsanpassats efter mindre studielämpade elevers förutsättningar, de hade aldrig saknat fina kläder, god mat och återkommande resor hit och dit. Egentligen var det rätt insiktsfullt och självutlämnande av dem att erkänna att de fått allt gratis.

Och eftersom dessa kvinnor inte bara är insiktsfulla utan också sympatiska och medkännande är det inte så konstigt att de vill göra rätt för sig på något vis. Ett vis är att välkomna migranter.

Jag begrep ganska snart att det här inte gick att prata om. Det var inte så att samtalet degenererade till gräl och ömsesidiga anklagelser. Tvärtom gick allt mycket civiliserat till. Vi förstod helt enkelt inte varandra. Jag försökte förklara att jag inte kände minsta skam över att ha fötts och levt i ett framgångsrikt land. När jag växte upp på femtiotalet rådde fortfarande fattigdomens värderingar bland alla sociala klasser i Sverige. Alla fick slita och anstränga sig. Livet var långt ifrån någon räkmacka. Idogt byggde svenska folket ett samhälle som det med viss förvåning så småningom upptäckte blivit en förebild för resten av världen. Ingen ska försöka slå i mig att svenskarna inte gjorde detta av egen kraft och ej heller att Sverige för detta har någon skuld till resten av världen.

Ingen förutom dessa trettioåringar som, liksom jag, formar sin världsuppfattning efter sina egna livserfarenheter. De har faktiskt haft en himla tur. De har inte behövt anstränga sig sådär särskilt. Det är klart att man kan förstå att de vill hjälpa jordens fattiga, särskilt om de har mycket omhändertagandegener.

Dessa unga kvinnor håller på att ta över landet. Kanske har de redan gjort det.