Den troligen mytiska startpunkten är ett samhälle med fria, självständiga och självförsörjande medborgare som träffas på en rousseauansk äng och bestämmer sig för att ingå ett samhällskontrakt där det bland annat står att de gemensamt ska finansiera en potentiellt mycket våldsam poliskår som ska upprätthålla ordningen så att medborgarna fritt kan ägna sig åt sina respektive affärer. För att administrera polisen, bygga vägar och fyrar och etablera ett nationellt försvar skapas en stat som dessutom, självklart, driver in skatter till sin försörjning. Vidare inrättas ett antal mänskliga rättigheter, till exempel att man ska få tycka, säga och dyrka vad man vill.

Det hela utvecklas alldeles fantastiskt bra under hundra år eller mer och sedan kommer medborgarna på att de kan be staten sköta en del annat också, till exempel att ingripa mot arbetsgivare som vårdslösar med sina arbetare – arbetarna är ju ändå fria, så om de dör i olyckor på arbetsplatsen så kostar det, till skillnad från om arbetarna varit slavar, inget för arbetsgivaren – samt att utbetala arbetsskadeersättning, arbetslöshetsersättning, pension och sådant.

Därmed har välfärdsstaten uppstått. Det förändrar allt. Två helt nya samhälleliga krafter föds och växer. Den ena är välfärdsstatens klienter som gradvis utvecklar en pockande offermentalitet i syfte att klämma staten på mer pengar. Den andra är den statliga apparat som är satt att administrera omhändertagandet av klienterna. Dessa två parter har ett gemensamt intresse av att i dessa goda syften suga ur skattebetalarna så mycket pengar som möjligt.

Deras metod blir att inrätta ett tänkesätt enligt vilket välfärdsstatens klienter är oskyldiga offer för skattebetalarnas ondska, i nutid och i forntid, till exempel genom att skattebetalarnas förfäder antas ha ägnat sig åt slavhandel och andra slags folkförtryck. Syftet är att skattebetalarna ska skämmas och därför inte klaga så mycket på pålagorna. (Du kanske undrar hur ett intresse kan ”inrätta ett tänkesätt”. Det undrar jag också. Det sker hela tiden överallt fast man inte riktigt begriper hur det går till. Det är en sorts mental våldtäkt.)

Vid det här laget har de fria, självförsörjande medborgarna som träffades på den där ängen reducerats till skattebetalande undersåtar under den stat de skapade till sitt gemensamma skydd och försvar. Intressant, eller hur? Temat är lite som Frankensteins monster, skaparen som underkuvas av sin skapelse.

Nu börjar sakerna utvecklas enligt välfärdsstatens egen logik. Välfärdsstaten är den verklige fursten med hur mycket pengar som helst såframt han lyckas rycka loss dem ur skattebetalarnas plånböcker. Där näring finns, där uppstår också organismer som vill föda sig av näringen. Det handlar för dessa organismer bara om att hitta de stimuli som förmår välfärdsstaten att öppna kranarna.

Grundreceptet är att man ska tyckas synd om, ska orättmätigt ha lidit, ska vara ett trovärdigt offer.

Till en början gick det ganska hovsamt till. Offren var faktiskt trovärdiga, lama, sjuka, blinda, gamla och försörjningshandikappade i allmänhet. Men i takt med att välfärdsstatens resurser växte så öppnades nya, bördiga fält för välfärdsodlare att sätta ner plogen, plantera och hämta rika skördar, till exempel att anhörigimportera en invalid från hembyn i Somalia och få assistansersättning för omhändertagandet.

Människan är oändligt kreativ om hon får hålla på ett tag. Sedermera har det utvecklats ett helt nytt koncept, nämligen identitetsrättigheter. Grundtanken är att alla som har en ovanlig uppfattning eller läggning utgör en minoritet som definitionsmässigt är förtryckt (eftersom majoriteten anar ugglor i mossen och frågar sig om det handlar om en ny offerkategori som ska ha förmåner) och därför kräver upprättelse.

Man kanske vill gifta sig med sin gris. Det är äkta kärlek, jag lovar. Suggan är ljuvlig. Om vi inte får barn måste vi kunna adoptera. Med vilken rätt kan någon neka oss detta? Blir man inte förbannad när man tänker på hur etniska och sexuella minoriteter förtrycks? Vänta bara tills grisälskarminoriteten får sina egna advokater. Vem törs neka oss äktenskap? Vem ska förvägra oss ersättning när frugan inte får jobb?

Du kanske tycker att exemplet är överdrivet. Ja, det är överdrivet, men endast i bemärkelsen att något sådant, mig veterligen, aldrig inträffat. Jag drar bara ut trender. Att gifta sig med sin sugga är bara en möjlighet att kräva uppehälle på skattebetalarnas bekostnad. Rätt som det är kommer alla kortväxta – kategorin 165 minus – att begära kompensation. Och alla som läspar.

Så kan det naturligtvis inte bli. Vi lever ju i en rättsstat och en demokrati. Men grejen är att alla dessa välfärdsentreprenörer utnyttjar demokratin för sina egna intressen på ett sätt som sannolikt undergräver systemet. Och då har jag ändå inte sagt ett ord om hur det kan bli om muslimer med eftertryck kräver sina särpräglade rättigheter.