Hittills har Europa försökt lösa migrationskrisen dels genom att förneka den, dels genom att göra marginella förändringar i regelverket, dels genom att hålla tummarna att problemen på något vis ska försvinna.
Men problemen försvinner inte. Ju fler migranter som lyckas ta sig till Europa desto mer inspireras nya resenärer – i ökande utsträckning från länder söder om Sahara – att följa efter. Det är inte så att migranterna tar slut när Europa släpper in fler människor, utan tvärtom så att antalet migranter ökar när Europa tar emot fler nyanlända.

Det innebär, vad jag kan förstå, att en mer öppen kris förr eller senare måste bryta ut när de statliga mottagningssystemen storknar eller de mottagande befolkningarna med demokratiska eller odemokratiska metoder börjar kräva eller vidta motåtgärder. (Observera att de spontana – vilket är väl det man i detta sammanhang menar med ”odemokratiska” – åtgärder som förekommit mest varit medåtgärder snarare än motåtgärder. Exempel kan vara ”Refugees welcome” och den privata sjöräddningsverksamhet som tar över från migrantsmugglarna och för folk till säkerhet i Italien i regi av Läkare utan gränser och Rädda barnen med flera NGOs .)

Jag tror att Italien håller på att utvecklas till krisens epicentrum. I mars i år ingick EU ett avtal med Turkiet om att Turkiet – mot mutor, såklart – skulle stänga sina gränser för folk som ville vidare till Europa. Det har fungerat väl. Som jag skrev i någon annan krönika har Grekland enligt Frontex i år bara tagit emot några procent av det antal migranter som kom motsvarande period förra året. Därför ökar trycket på Italien.

Italien befinner sig i en rävsax.

För det första kommer det hela tiden nya migrantbåtar i huvudsak från Libyen. Människosmugglarnas arbete underlättas avsevärt av att hjälpsamma stater och organisationer sätter in flottor med räddningsskepp så smugglarna knappt behöver fylla bensin i flottarna eftersom migranterna ändå kommer att bli räddade. En tredjedel av de nyanlända förs till Italien på NGO-båtar.

Tidigare kunde italienska staten skicka migranterna vidare norrut, exempelvis till Tyskland och Sverige, som välkomnade nyanlända. Det går inte längre för gränserna mot Italien börjar täppas igen.

Italien gränsar mot Frankrike, Schweiz, Österrike och Slovenien. ”Sedan 2011”, rapporterar The Guardian, ”har [den franska polisen] gjort gränsen ogenomtränglig för migranter som vill förena sig med sina släktingar eller söka sig en bättre framtid i norra Europa”. Åtskilliga migranter dör när de försöker sig korsa gränsen i tågtunnlar eller i bergen. Stranden i gränsstaden Ventimiglia har blivit ett flyktingläger.

Hur det ser ut vid den schweiziska gränsen har jag trots vissa lama försök inte lyckats bli klok på. Men det uppstod alldeles nyligen ett allvarligt bråk mellan de österrikiska och italienska regeringarna eftersom Österrike beslutat att försvåra för migranter att passera Brennerpasset, som är den huvudsakliga förbindelsen mellan de två länderna. Österrikarna skulle skicka dit ett antal bepansrade fordon och 750 soldater.

Vägen genom Slovenien är knappast intressant för migranter från Italien, ty efter Slovenien måste de passera antingen Österrike eller Ungern på vägen norrut och båda dessa länder blir alltmer ointresserade av att medverka.

Italien känner sig uppenbart alltmer trängt och letar desperat efter lösningar. Regeringen kräver att övriga EU-länder tar sitt ansvar för att husera migranter, men motståndet verkar kompakt. För snart två år sedan åtog sig EU att fördela 160 000 migranter bland medlemsländerna, men har hittills bara lyckats hitta placeringsländer för några tiotusental. Östeuropa vill inte ens diskutera saken. Italiens premiärminister Paolo Gentilino har bönat och bett EU om hjälp: ”Italien har aldrig svikit sina förpliktelser och avser inte heller att göra det. Men vi är svårt ansträngda och ber om konkret hjälp från européerna”. Men EU-maskineriet framstår som hjälplöst även om det plockat fram någon miljard kronor som plåster på Italiens sår.

Så vad ska italienarna, som faktiskt är utlämnade åt sig själva, ta sig för? Det talas om att förbjuda NGO-båtarna, om att patrullera Libyens kust för att återföra migrantbåtarna, om att finansiera migrantläger i Libyen, om att ge varenda migrant i Italien dokument som enligt lag skulle tillåta dem att ge sig av norrut i Europa.

Tiden går och alltfler migranter anländer.