Att koldioxid och vattenånga med säkerhet påverkar jordens strålningsbalans har varit känt sedan 1863 då John Tyndall publicerade sina experimentella mätresultat över bland annat koldioxidens absorption av värmestrålning. 40 år senare genomförde Svante Arrhenius en, för sin tid, avancerad klimatberäkning och kom fram till att en fördubblad mängd koldioxid skulle ge en temperaturhöjning på så där 3-5°C. Han beklagade samtidigt att detta aldrig skulle kunna hända för överskådlig tid och de stackars svenskarna skulle därför tvingas fortsätta leva i ett kallt och miserabelt klimat.

Under 1960-talet började man systematiskt mäta koldioxiden i atmosfären och fann att den steg år för år och mer eller mindre i samma takt som utsläpp från förbränning av kol, olja och naturgas. Dagens mätningar visar att koldioxiden har ökat med drygt 45 procent sedan mitten på 1800-talet. Dessutom har ett antal andra växthusgaser som metan, lustgas och freoner också ökat. Den beräknade temperaturökningen från de ökande växthusgaserna och andra kända effekter på klimatet som vulkanaerosoler är svårt att exakt få fram, men dagens mest avancerade klimatmodeller ger värden på 1-2°C.

Samtidigt visar observationer att jordens temperatur faktiskt ökat med omkring 1°C och den allmänna vetenskapliga bedömningen är att växthusgaserna är huvudorsaken. Det är därför naturligt att man är högst bekymrad för hur stor temperaturökningen och andra klimatändringar, exempelvis stigande havsvatten, kan bli. FN etablerade 1988 en internationell panel för klimatändringar (IPCC) som regelbundet publicerat rapporter om jordens klimat vilka bekräftar den fortlöpande globala uppvärmning men också den stora osäkerheten. Uppvärmningen har hittills fortlöpt något långsammare än de flesta beräkningar men orsaken är oklar på grund av klimatsystems komplexitet.

Att minska på koldioxidutsläppen från energiproduktionen har visat sig mycket svårt då drygt 80 procent kommer från fossila källor. (Tar man med biomassa som också ger koldioxid hamnar man på drygt 90 procent.) Det första internationella avtalet att reducera de fossila utsläppen slöts i Kyoto 1997. Ett mindre antal länder förband sig att minska till den nivå som rådde 1990 men en del av dessa

länder, som Spanien, lyckades inte ens leva upp till förpliktelserna. De globala utsläppen snarare tilltog, inte minst från Kina som under åren 1990 – 2015 genomgick en enorm omvandling till en modern industristat. Från ursprungligen små värden hade de kinesiska koldioxidutsläppen år 2014 stigit till 28 procent av den globala emissionen på drygt 32 miljarder ton. Kinas utsläpp var då 76 procent större än USAs.

Det andra huvudmötet för att bemästra växthusgasutsläppen ägde rum i Paris 2015. Det innebar inget annat än en allmän överenskommelse att länderna skall finna passande nationella lösningar för att minska på växthusgasutsläppen inom ramen för sina möjligheter samt ett omfattande bidrag till utvecklingsländernas omställning. Bortsett från bidragen fortlöper likväl en snabb omställning (också i USA), det är bara att studera den enorma ökningen av solenergi, ett område där nu Kina har tagit ledningen med Indien hack i häl. Det som skiljer dessa länder från Sverige är att de har goda solförhållanden och också vid tider då det behövs energi för produktion, transporter och luftkonditionering. Samma sak gäller de flesta länder mellan 45°S och 45°N. I detta område finner man nästan hela Kina, Indiska subkontinenten, Indonesien, hela Afrika, Australien Medelhavsområdet, praktisk taget hela USA, Centralamerika, Sydamerika så när som på den sydligaste spetsen, Australien etc. Och det är här som mer än 90 procent av jordens befolkning lever i dag och ännu fler i framtiden.

Det förhåller sig så att det helt enkelt inte är möjligt att bygga upp ett modernt samhälle utan tillförlitlig energi. Utan den fossila energin hade Europa idag sannolikt varit ett slags nedgånget, utarmat och skoglöst medeltidssamhälle, säkert sönderslitet av ständig kamp om knappa energiresurser.

Idag kan vi emellertid se framtiden an med tillförsikt. Tack vare det moderna samhällets teknologi och resurser som möjliggjorts av rik tillgång på fossil energi under 200 år kan vi idag utveckla nya former av energi inklusive modern kärnkraft, värmepumpar samt elkraft från sol och vind. Det kanske mest lovande av allt är den ofantligt snabba tillväxten inom solenergin som under de senaste 11 åren ökat 100-falt.

Energiomställningen fortsätter i rasande fart över hela jorden. Denna omställning drivs nu av marknadskrafterna och politiska ingrepp behövs knappast längre. Likafullt har jag svårt att förstå att detta skall behöva finansieras av västländerna eftersom det borde vara en självklarhet för alla länder att i eget intresse ta itu med en uppenbart lönsam energiomställning. Kanske man skulle kunna dra ned på alla klimatmöten och överlåta arbetet åt näringsliv och konsumenter. Min bedömning är att främst solenergin kommer att lösa jordens energiproblem under den senare hälften av detta sekel. Atmosfärens halt av koldioxid kommer därför sannolikt att nå ett maximum kring 2050 och sedan långsamt avta.

Sammanfattningsvis är det min bedömning att världen kommer att ha tillräckligt med fossilfri energi kring 2050 vilket bör stilla oron för allvarliga klimatproblem. De utsläpp som världen kommer att ha vid denna tid kommer för en tid att innebära en något varmare värld än nu men knappast några allvarliga problem. Sommartid kommer det dessutom att finnas energi i överflöd för installation av luftkonditionering och ge ett drägligare liv för människor i varma klimat. Jag anser av dessa skäl att det är såväl omotiverat som kontraproduktivt att framställa framtiden i dystopiska färger och måla upp en undergångsatmosfär som den tokigaste Hollywoodfilm eller kommunalt och statligt överdriftsplanerande som under den värsta krigstid. Allt tyder på att jordens uppvärmning ligger i det lägre intervallet med begränsade följdproblem och innan situationen förvärrats finns det all anledning att tro att fossilfria energisystem kommer att ta över.