”Should I stay or should I go” är titeln på en av det brittiska punk-bandet The Clashs största hits. Låten skrevs för snart 40 år sedan, men frågan den ställer är tidlös. I de flesta relationer ställs frågan med jämna mellanrum. Ska man stanna eller gå? Är gräset grönare på andra sidan, eller ska man fortsätta att kämpa där man är?

Även inom relationen mellan Svenska kyrkan och dess medlemmar ryms frågan, och varje år väljer ungefär en procent av kyrkans medlemmar att begära skilsmässa. Det innebär att omkring 60 000 medlemmar varje år lämnar in sina utträdesblanketter. Under 2016 nåddes ett sorgligt rekord, då 90 000 medlemmar lämnade Svenska kyrkan.

Varför?

Under många år har två huvudsakliga skäl dominerat: Det kan dels handla om att man inte delar den kristna tron och av den anledningen inte vill stödja kyrkan eller dess verksamhet. Det kan även handla om ekonomiska skäl, både för den som är höginkomsttagare och för den som är låginkomsttagare – eftersom kyrkoavgiften erläggs efter inkomst upptäcker höginkomsttagaren att man betalar mer än man anser rimligt, medan den som har en mycket låg inkomst kan spara några viktiga kronor genom att slippa kyrkoavgiften.

Till dessa två skäl har ett nytt tillkommit, ett skäl som Svenska kyrkan inte gärna talar högt om och till och med dementerar, men ett skäl som jag hört nämnas av så många att jag ändå tar upp det. Man väljer att gå ur Svenska kyrkan eftersom den inte lever upp till förväntningarna man har på en kristen kyrka.

Det kan handla om att man möter präster och biskopar som inte tar tydlig ställning för den kristna tron, att man uppfattar Svenska kyrkan som alltför sekulariserad eller som driven mer av politisk agenda än av kristen tro. Vissa lämnar Svenska kyrkan och väljer att gå in en annan kyrka istället (exempelvis upplever många katolska församlingar en tillströmning av svenskkyrkliga), andra lämnar och blir samfundslösa.

För den kristna kyrka som tar sitt uppdrag på allvar är det självklart en katastrof om människor går miste om en gudsrelation på grund av kyrkan – det är ju trots allt kyrkans uppdrag att verka för levande gudsrelationer och människors frälsning – ändå har Svenska kyrkan kommit att acceptera att man varje år tappar var hundrade medlem. Med tanke på att det hör till kyrkans uppgift att bedriva mission, det vill säga att sprida det kristna evangeliet till icke-kristna och därmed få antalet medlemmar i kyrkan att öka när människor döps, så borde man väl inte stillatigande se på när medlemssiffrorna dalar?

Även de rent världsliga aspekterna borde ju få kyrkan att lansera kampanjer för att få medlemmar att stanna kvar – färre medlemmar innebär minskande inkomster, och det i ett samhälle där allt fler har allt större behov av kyrkans hjälp och stöd (även den som inte är medlem i Svenska kyrkan kan, tack och lov, få stöd och hjälp av församlingen). Även om Svenska kyrkan har stora ekonomiska tillgångar, så borde den ha ett intresse av att inte dö sotdöden.

Men hur Svenska kyrkan väljer (eller inte väljer) att bemöta medlemstappet, är inte bara en fråga för organisationen utan också för de enskilda medlemmarna. Svenska kyrkan styrs av folkvalda ledamöter som väljs vid kyrkovalen av de medlemmar som gör sig omaket att gå och rösta, vilket i förlängningen leder till att vi har exakt den kyrka vi förtjänar: Som medlemmarna röstar, så ser representationen i församlingar, stift och Kyrkomötet ut. Eller snarare: Som inte ens 13 procent av medlemmarna röstade i förra kyrkovalet, så ser representationen ut idag. Det är på många sätt beklagligt att valdeltagandet är så lågt – i riksdagsvalen är förhållandena de omvända, vanligtvis röstar närmare 90 procent vilket gör att vi på allvar kan tala om demokratiska val.

Om bara drygt var tionde röstberättigad faktiskt röstar, vilket är fallet i kyrkovalen, är det inte mycket till demokrati. Då kan små men aktivistiska och högljudda grupper kuppa igenom sina agendor, till stor glädje för dem själva men inte nödvändigtvis för den tysta majoriteten. Den grupp som i decennier har satsat mest pengar och resurser på kyrkovalskampanjen är Socialdemokraterna. Många menar att det socialdemokratiska inflytandet nu tydligt framgår av Svenska kyrkans verksamhet och identitet och inte alla är nöjda med nuläget.

Men åter igen: Hur Svenska kyrkan styrs är upp till kyrkans medlemmar att avgöra.

Den medlem som är missnöjd med hur Svenska kyrkan agerar, har alltså i princip två val: Att röstskolka i kyrkovalet och därmed lämna walkover till andra att fortsätta att leda Svenska kyrkan åt ett håll man inte önskar – eller att använda sig av sin möjlighet att påverka genom att gå och rösta i kyrkovalet och därmed göra en insats för att leda Svenska kyrkan åt det håll man önskar.

Det säger sig självt att många av röstskolkarna med tiden blir före detta medlemmar. Varför stanna kvar i en kyrka som blir alltmer främmande och som man känner allt mindre gemenskap med? Mycket tyder på att kyrkovalet den 17 september i år blir ett ödesval. Om utvecklingen fortsätter som under de senaste åren riskerar vi ett fortsatt medlemstapp, där även medlemmar som efterfrågar en tydlig, kristen kyrka med Jesus i centrum kommer att lämna Svenska kyrkan.

Men om alla de som faktiskt vill att Svenska kyrkan ska vara just en tydlig kristen kyrka går iväg för att rösta, om röstdeltagandet inte stannar vid förra valets 13 procent utan kryper upp emot 20, 25 eller 50 procent, om valresultatet blir ett demokratiskt godtagbart resultat som gör att vi på allvar kan tala om en folkkyrka – då kan medlemstappet upphöra och siffrorna till och med vändas i medlemsökningar.

Ska man då stanna kvar eller lämna? Svaret är enkelt: Stanna kvar. Om du redan har gått ur men fortfarande är aktiv gudstjänstbesökare eller känner ett engagemang för Svenska kyrkan, så lämna in din blankett om att återinträda som medlem. Gå sedan och rösta den 17 september. Ta med dig familjen, grannarna, kollegorna. Rösta efter din egen övertygelse. Så – och endast så – kan Svenska kyrkan bli den folkkyrka vi alla kan kalla vår.