Trafikverket har alltså tidigare driftat Transportstyrelsens datasystem. Under Reinfeldtregeringen beslutas att driften i stället ska läggas ut på entreprenad hos något privat IT-bolag.

IBM får uppdraget. Arbetet ska utföras av underentreprenörer till IBM, till exempel ett IT-bolag i Serbien. Den nye statsministern Löfven gör Anna Johansson till infrastrukturminister med ansvar för Transportstyrelsen och Maria Ågren tillsätts som myndighetetens generaldirektör.

Någonstans under resans gång blir Maria Ågren varse att IBM inte kommer att kunna klara av informationssäkerheten. Om verksamheten fortsätter enligt plan kommer den att bryta mot ett antal svenska lagar, till exempel Personuppgiftslagen och Offentlighets- och sekretesslagen. Ågren bestämmer sig, eventuellt efter att ha tagit underhandskontakter med någon sorts högre ort (som i så fall inte verkar ha varit hennes chef Anna Johansson), för att strunta i lagbrotten och köra vidare enligt plan.

Så mycket vet man (tror jag i alla fall). Nu börjar spekulationerna.

Maria Ågrens beteende är obegripligt. Det kanske förklaras av att hon ändå inte begripit sin uppgift utan, enligt Rebecca Uvell, uppfattar sig som miljöaktivist med ansvar för klimatets framtid.

Det ansvariga statsrådet Anna Johansson säger sig ha fått informationen mer än ett år efter Ågrens beslut och hävdar att hennes statssekreterare undanhållit henne saken. Som jag ser det måste det bero antingen på att statssekreteraren inte tycker det är lönt att tala med sin chef eller på att de har något slags överenskommelse av innebörd att Johansson inte ska störas med besvärande information.

I början av 2016 får både inrikesminister Anders Ygeman och försvarsminister Peter Hultqvist reda på Transportstyrelsens brottsliga beslut att strunta i svenska lagar. Ygeman har möjligen fått informationen av SÄPO, som utrett frågan och Hultqvist kanske av FRA, som ändå vet allt eftersom de lyssnar på alla. Men hur ministrarna fått informationen spelar mindre roll, poängen är att de visste på ett tidigt stadium och att de inte vidtog några åtgärder. Huruvida de konfererade med varandra innan de beslöt sig för att strunta i lagbrottet vet vi inte än.

För mig förefaller Ygemans och Hultqvists agerande inte bara ofattbart, utan även synnerligen riskfyllt, även för dem själva. Om det i framtiden skulle komma fram att de haft vetskap om saken och inte gjort något, inte ens rapporterat till statsministern, skulle de framstå som efterkrigstidens två största svartepettrar. Där är vi nu.

Detta måste ha någon sorts förklaring. Vadan denna passivitet?

En möjlighet är att de inte begrep sakens allvar. Att en enstaka framstående minister inte fattade går att tänka, men att två stycken inte skulle göra det är helt osannolikt vare sig de samrådde eller inte.

Jag tror tills vidare på en annan förklaring som har sin grund i att vårt lands ledare lever i en helt förljugen värld, där det man säger och gör sken av är något helt annat än vad man i verkligheten sysslar med. Hur kan jag tro det? Tja, jag är ordförande i Stiftelsen Den Nya Välfärden, som bland annat ägnar sig åt att driva Konkurrenskommissionen, en privat ”domstol” som mycket seriöst granskar offentliga upphandlingsärenden – vilket är just vad det handlar om när det gäller Transportstyrelsen – och ”fäller” omkring två upphandlingar i månaden, vilket sedan följs upp i statens eller EUs domstolar. Sammanfattningsvis har jag konstaterat att det finns en svensk politikerkultur som går ut på att lagar inte gäller för politiker. De tycker att eftersom de själva ändå stiftat lagarna så kan de själva välja att strunta i dem. Det skiljer sig inte åt mellan partierna.

Om jag får fantisera tror jag att Ygeman och Hultqvist kan ha resonerat ungefär i dessa tre punkter:

1. Äsch, det går ju inte. Hur ska ett serbiskt IT-bolag kunna greja säkerhetsklassad svensk personal? Det skulle bli alldeles för dyrt och ta enorm tid och stöka till hela projektet.

2. Gör det egentligen någon skillnad? FRA skyddsgranskar – vilket i det här fallet betyder försöker hacka sig in i – de mest skyddsvärda svenska myndigheterna och lyckas alltid ta sig in på en timme eller lite mer. Om FRA kan så kan fienden också göra det. Så vad spelar då säkerhetsklassningen för roll?

3. Uppriktigt sagt, vad gör det om Putin får reda på att en viss svensk körkortsinnehavare har alkoholproblem? Eller om han får reda på var svenska stridspiloter bor? Ska han försåtminera deras bostäder innan han anfaller Gotland för att Sverige inte ska få upp planen i luften? Vafan, vi har ju knappt några plan i alla fall.

I mina ögon ser Ygeman och Hultqvist ut som sliriga lurendrejare (men det här är som sagt lösa spekulationer), lite som de listiga skräddarna i H. C. Andersens saga om den nakne kejsaren. I samma ögon ser statsministern helt borttappad ut som varken vet vad som händer runt omkring honom eller lyckats få ihop en regering vars ledamöter fattar att svensk lag gäller och att deras uppgift är att ta ansvar för Sverige.