När prästen och den erfarne kyrkomötesledamoten, kyrkostyrelseföreträdaren, stiftsfullmäktigeledamoten med mera, Dag Sandahl, tar till orda i den offentliga kyrkodebatten är det alltid med undertonen att den kyrkan han tjänar inte skall vara en demokratisk folkkyrka, alltså inte en kyrka med fria val eller politiska partier som ställer upp och på vanligt demokratiskt sätt kämpar om väljarnas gunst och inte en kyrka där således allmänheten i dess breda bemärkelse är företrädd och har inflytande. Sandahl vill – detta betonat även om han protesterar starkt – ytterst att kyrkan främst skall styras av präster och teologer och den gudstjänstfirande församlingen, det sistnämnda ett begrepp som ofta förekommer i hans bloggtexter och i hans anhängares nickande.

Därför är Sandahls kritik mot kyrkan likartad – år efter år efter år. Jag vet, för jag har varit med och följt honom i kyrkomötet och i debatten. Ärkebiskopar och biskopar får med jämna mellanrum sina slängar, sällan någon uppskattning. Och kyrkan är förstås i hans ögon ”politiserad”, vilket framkommer i hans aktuella text på Det goda samhället. Det märkliga med honom är att denna kyrka, som är hans – som jag brukar kalla den – jordiske huvudman kontinuerligt utsätts för så mycket spott och spe att utomstående ibland häpnar.

”Varför lämnar han inte kyrkan, när den är så usel?”, är den spontana tanken hos många, som tar del av hans textproduktion.

Men det är han för klok för; han vill ”inifrån” vara getingen som sticker huvudmannen. Han vill stanna kvar som en i kyrkans absoluta ledning – kyrkomötet och kyrkostyrelsen – och med sina många kontakter i det kyrkliga livet som torde överträffa alla andras och från etablissemangshöjd påverka kyrkans i den högkyrkliga riktning, som är och alltid har varit hans. Därför återkommer han ständigt i sina texter till förfluten tid, till påstådda löften mot högkyrkligheten som sedan har svikits, till eminenta biskopskandidater, som inte fått ämbetet därför att de varit kvinnoprästmotståndare och till det som alltså hör historien till. Dåtiden som mer närvarande ingrediens i nutiden än nutiden själv är hans livsluft. Som debattör är han lika flitig och farlig som fruktad och (av många) föraktad. De sistnämnda gillar honom inte alls på grund av hans åsikter.

Tre partier finns kvar i kyrkovalen; deras respektive ordförande har nyligen deklarerar att partierna kommer att vara kvar där. Beskedet har naturligtvis väckt ont blod hos Sandahl, som – tycks det – dock vägrar att inse och acceptera faktum. Det framgår av den nu aktuella artikeln, där han målar ut kyrkan som närmast en lekboll i partiernas skarpa klor. Som om partinärvaron vore ny, när den har många decennier på nacken och till och med fanns, innan Sandahl själv hade kommit till världen. Han försöker alltså påskina, att Svenska kyrkan styrs av synliga eller osynliga agendor, som sätts ihop i partikanslierna. Detta kommer, kära läsare, från en person som med sin bakgrund i kyrkans högsta ledning sannerligen borde veta bättre!

Och ofta återkommer han till argumentet att partierna inte är intresserade av kyrkans väl och ve. Varför ställer de då upp där, undrar vän av ordning? Jo, svarar Sandahl, därför att de vill ha makt.

Men att man skall behöva påminna en sedan lång tid tillbaka vigd präst i Svenska kyrkan, att Gud och Jesus är densamme och så förblir med eller utan politiska partier, som ställer upp i kyrkovalen, är märkligt. Kyrkomötet röstar alltså inte, som det ibland påstås, främst från Frimodig Kyrkas nomineringsgrupp, om Gud, Jesus eller Bibelns lära. Det verkar alltså som om Sandahl ännu inte förstått att valen sker till en organisation, som behandlar ekonomiska, strukturella, fastighets- och andra liknande frågor. Läran i kyrkan behandlar av kyrkans läronämnd, bestående av samtliga biskopar plus några andra företrädare.

Och när man frågar Sandahl om hur många gudstjänstbesök som krävs för att få vara med och styra kyrkan, uteblir svaret. Det är avslöjande, liksom att han alltså inte i grunden vill ha fria, direkta val i kyrkan.

Det bör här en gång för alla påpekas, att alla medlemmar i Svenska kyrkan – och de är många – har precis samma rätt sinsemellan att påverka. helt oberoende av hur många gånger om året de går i kyrkan. Folkkyrkodemokratin, bäste Dag Sandahl, skall vi slå vakt om och vårda ömt. Den är inte till salu.

Och nu gäller verkligheten – partierna stannar kvar!

Bengt Olof Dike
Kyrkomötesledamot 1989-2005,
nu församlingsengagerad, Lunds stift