De svenska konsumenterna är inte skonade från problem. Telefonförsäljare lurar äldre att ingå ”muntliga avtal”. Elnätsföretag chockhöjer tarifferna. Oseriösa företag erbjuder snabblån till ockerränta. Man kunde tro att vi har en underutvecklad konsumentpolitik i vårt land. Men den är snarare överutvecklad – eller felutvecklad.

Den svenska konsumentpolitiken har sina rötter under andra världskriget med den statliga byrån Aktiv hushållning, som ”stimulerade” husmödrarna till sparsamhet med de knappa resurserna. Fyra år senare bildades Hemmens forskningsinstitut med bidrag från bland annat industrin, KF, lantbruksförbundet och LO. Under 1950- och 60-talen tillkom nya myndigheter som Varudeklarationsnämnden, Näringsfrihetsrådet, Näringsfrihetsombudsmannen, Konsumentrådet, Konsumentinstitutet och Pris- och kartellnämnden. De regionala Hemkonsulenterna hade redan från 1910-talet gett landsbygdens kvinnor råd om hemmens skötsel. 1970 blev hemkonsulentorganisationen statlig med Konsumentinstitutet som central instans.

Det som hände under de här åren var att konsumentskyddet gradvis gick från att vara en uppgift för det civila samhället till att bli en angelägenhet för staten. Men den stora förändringen kom genom utredningen Konsumentpolitik – riktlinjer och organisation (SOU:1971:37) som lade fast den ideologiska inriktningen för den svenska konsumentpolitiken fram till våra dagar.

Den nya väg för konsumentpolitiken som stakades ut av utredningen beskrevs bland annat så här i betänkandet.

– ”Hittillsvarande insatser på konsumentområdet (– – –) har närmast byggt på ett konkurrensekonomiskt synsätt.”

– ”Hushållen har en svag ställning i det samhällsekonomiska samspelet.”

– ”Det är en uppgift för konsumentpolitiken att avhjälpa svagheter (– – –)”

– ”Vid bedömningen av hushållens behov kan man i konsumentverkets arbete inte i någon avgörande grad bygga på konsumenternas anspråk, uttryckta genom efterfrågan av produkter eller på andra sätt.”

– ”Behoven måste här – som i annat samhällsarbete – formuleras normativt med utgångspunkt från samhällets ambitioner om individernas välbefinnande.”

Till följd av utredningens förslag inrättades den 1 januari 1973 det centrala ämbetsverk som är spjutspetsen i den svenska konsumentpolitiken samtidigt som Konsumentrådet, Konsumentinstitutet och Varudeklarationsnämnden lades ner. Sifos årliga anseendemätning rankar Konsumentverket som landets mest uppskattade myndighet. Men vad uträttar verket för att förtjäna en sådan popularitet?

Konsumentverket har i dag ca 170 anställda och en budget på 150 miljoner kr. Av den totala kostnaden går ca en tredjedel vardera till verksamhetsområdena konsumentskydd och konsumentstöd, en fjärdedel till konsumentupplysning och återstoden till kunskapsuppbyggnad och internationell verksamhet.

Enligt årsberättelsen för 2016 består verksamheten av tre delar, att stärka konsumenternas ställning genom att förmedla kunskap och bevaka marknaden, att stävja otillbörligt beteende på marknaden genom tillsyn, branschkontakter, marknadskontroller och information samt att stödja konsumenter, konsumentvägledare och rådgivare med information och service. Därtill kommer Konsumentombudsmannens roll att som åklagare föra talan i domstol om brott mot marknadsrättslig lagstiftning.

I snart ett halvt sekel har den svenska konsumentpolitiken byggt på en socialdemokratisk grundsyn som inte har ifrågasatts av de borgerliga partierna, varken när de suttit i regeringsställning eller när de har varit i opposition. Bärande element i den grundsynen är att konsumentskyddet inte i första hand är en angelägenhet för det civila samhället, att konsumenterna är svaga och behöver stöd samt att staten därför fortlöpande måste kontrollera utvecklingen på marknaderna. Missförhållanden ska i första hand motverkas genom information till konsumenterna och ”dialog” med näringsidkarna.

Att den nuvarande konsumentpolitiken inte har förmått komma till rätta med de tre exempel på konsumentproblem som nämndes i ingressen är uppenbart. Det handlar inte om saker som kan lösas genom konsumentinformation, eftersom kunden i dessa fall inte har möjlighet att välja en annan lösning. Man har heller inte lyckats undanröja problemen genom ”dialog” med leverantörerna. Vad skulle då en annan konsumentpolitik kunnat åstadkomma?

– Telefonförsäljning har i några fall förbjudits i domstol när det gäller vilseledande marknadsföring. Men oftast handlar det inte om vilseledande utan om att konsumenter tecknat ett ”muntligt avtal” via inspelat telefonsamtal. Utredningsbetänkandet Ett stärkt konsumentskydd vid telefonförsäljning (SOU 215:6) föreslog att konsumenten i efterhand skriftligen ska bekräfta det avtal som ingåtts under samtalet, vilket har mött massivt motstånd från branschföreträdare. Regeringen har ännu inte lagt fram någon proposition om ny lagstiftning.

– Elnätstarifferna regleras av Energimarknadsinspektionen genom fyraåriga intäktsramar. Höjer man för mycket kan ramen minskas under den följande perioden. Otydlighet och mjuka regler har lett till omfattande domstolsprocesser där utgången i de flesta fallen har gynnat företagen. Resultatet blev att ett flertal nätföretag under 2016 höjde tarifferna med tvåsiffriga procenttal.

– Snabblån, eller SMS-lån, har lett in många människor i skuldfällan. Affärsmodellen bygger på en mycket hög effektiv ränta och att Kronofogden driver in betalningen. I utredningsbetänkandet Stärkt konsumentskydd på marknaden för högkostnadskrediter (SOU 2016:68) föreslås bland annat krav på måttfullhet vid marknadsföringen samt ett räntetak och ett kostnadstak. Förslagen har ännu inte lett till någon åtgärd och konsumenternas datorer invaderas av fler spektakulära krediterbjudanden än någonsin.

De två viktigaste instrumenten i politikens verktygslåda är pengar och regler. Inget tyder på att det skulle vara brist på pengar som är orsaken till problem på konsumentområdet, snarare tvärtom. Och de tre exemplen har inte fått sin lösning genom kunskapsuppbyggnad, stöd, stärkande eller stävjande. Inte heller genom dialog. Det är otillräckliga regler det handlar om, regler i form av lagar stiftade av Sveriges Riksdag.

Den svenska konsumentpolitiken har passerat bäst-före-datum. Den är ett barn av en tid då en växande offentlig sektor sågs som ett självändamål och då medborgarnas väl och ve var beroende av statens omsorger från vaggan till graven. Vi lever inte i den tiden längre. Sveriges konsumenter har förmågan att se till sina egna behov när de fritt kan välja varor och tjänster på fungerande konkurrensmarknader. Och när marknaden inte fungerar är det tydliga, transparenta och långsiktiga regler som behövs, inte en diffus tillsynsverksamhet.

Lennart Göranson är pensionär som tidigare främst arbetat med konkurrenspolitik i svenska myndigheter och internationella organisationer. Skriver nu i bland annat tidningen Rivieranytt, är ledamot i Konkurrenskommissionen samt konsumentpolitisk talesperson för Medborgerlig Samling.