Ett lurigt ämne II

Patrik Engellau

Igår skrev jag att de svenska lagarna om att vårt land ska vara multikulturellt bör upphävas och den svenska kulturen ha självklart företräde. Jag kan ha fel, men jag tror att det vore lagtekniskt ganska enkelt att göra det. Det räcker med att ta bort alla bestämmelser som särskilt specificerar att multikultur ska gälla. Man behöver inte specificera vad svensk kultur är, det räcker med att man upphäver exempelvis alla bidrag som specifikt går till organisationer som har etniskt särartsbevarande och icke-integration som mål. Om man lägger ned hemspråksundervisningen – och kanske i stället erbjuder lite extra SFI – så händer det troligen inget annat än just att den statligt och kommunalt finansierade hemspråksundervisningen försvinner (samt att det blir ett himla liv på en del människor, till exempel hemspråkslärarna).

Jag tror nämligen att ju längre vi lever med föreställningen om att multikultur ska vara något eftersträvansvärt och att alla kulturer ska ha lika existensberättigande i vårt land, desto djupare ut i kvicksanden hamnar vi.

När svenska politiker för mer än fyrtio år sedan började romantisera om att Sverige skulle bli multikulturellt och till och med blev så förtjusta i sina drömmar att de införde dem i lagboken så tror jag inte de förstod vad de gjorde. Allt fler betraktare börjar numera bli varse att den traditionella svenska synen på folk från andra kulturer går ut på att dessa må ha annan hudfärg och språk och använder andra kläder och kryddor än vi svenskar gör, men att de under ytan egentligen är en sorts svenskar som vill komma ut. Jag upptäckte själv, under flera års arbete i Afrika, att det inte ligger till på det sättet. Det bor inte en liten svensk i varje lite mer mörkhyad person. De är formade av andra kulturer än den svenska.

För fyrtio år sedan fanns det ganska få, eller inga, ledande politiker som haft den omvälvande upplevelsen att inte bara besöka främmande kulturer på charterresa eller andra motsvarande kortvariga vistelser, utan också att bo och jobba där. Det är bara då man får lära sig något nytt och tvingas ifrågasätta sina fördomar, i det här fallet alltså att alla folk är som svenskar.

Jag tror till exempel att en sådan som Mona Sahlin, som troligen aldrig mentalt befunnit sig långt från en socialdemokratisk kursgård, var helt ärlig och uppriktig i sin beundran för utländska kulturer och i sin vänliga och inbjudande nedvärdering av våra lokala, svenska värderingar, seder och traditioner.

Vid det här laget bör vi ha lärt oss att politikernas entusiasm för multikulturen är synnerligen tvivelaktig för att inte säga ogrundad. I takt med att exempelvis den muslimska kulturen växer i styrka och självsäkerhet kommer den, tror jag, med tilltagande kraft och antagonism att kräva plats och erkännande.

Tag fallet HVB-hemmet för ensamkommande i Hörby som nyligen omtalades i Kvällsposten.

”Personalen hade långt skägg, bortrakad mustasch och var klädda i korta byxor med långa skjortor över, som salafister brukar klä sig.” En av de boende klagade: ”Det började med att de frågade om jag är sunni eller shia-muslim. Jag vägrade att svara för det finns ju stora konflikter mellan sunni och shia.”

Snart fick de ensamkommande veta att de inte fick lyssna på musik och inte gå och bada på badhuset.

”Personalen sa att det var ’haram’. Men jag protesterade. Bara två av dem kunde svenska, alla pratade arabiska. Jag kände att något inte stämde.”

En gång i veckan åkte personalen till Malmö för att handla mat till hemmet. De ensamkommande fick bara äta halalmat.

Hörby kommun agerade snabbt. Socialtjänsten uppfattade att HVB-hemmets personal försökt radikalisera ungdomarna och sade därför upp avtalet.

Hörby kommuns socialchef förklarar att ”vi skickar ungdomar till HVB-hem bland annat för att de ska integreras i svenska samhället, inte för att de ska radikaliseras”. När avtalet sades upp blev ”stämningen aggressiv” och socialchefen själv upplevde sig ”hotad”.

Det kan hända att personalen på just det här HVB-hemmet hade brottsliga avsikter, till exempel just att ”radikalisera” ungdomarna, vilket kanske är brottsligt om det handlar om salafism, och att det därför gick att stoppa det hela. Men om det bara handlat om att personalen var fromma muslimer som uppförde sig enligt en lära som enligt svensk multikulturalism har fullständiga rättigheter?

Jag undrar med vilken rätt socialchefen i så fall med rättslig verkan hade kunnat argumentera att syftet var att ungdomarna skulle ”integreras i svenska samhället”. Det står ju i lagarna, inte minst i regeringsformen 1 kap 2 §, att ”etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv ska främjas”. Jag förstår inte hur en socialchef mot den bakgrunden skulle kunna säga upp ett avtal med ett HVB-hem bara för att en enig personal strävar efter att behålla och utveckla sitt eget kultur- och samfundsliv.

Jo, jag förstår att en socialchef än så länge har makt att låta den traditionella svenskheten dominera över lagtexten utan att det kommer något mothugg, men det tror jag bara beror på att det muslimska samfundet ännu inte utvecklat tillräcklig juridisk kompetens för att stämma exempelvis Hörby kommun med stöd av svensk lag och troligen vinna.

Men det kommer säkert om Sverige fortsätter att måna om multikulturalismen. Så länge det fanns en handfull muslimer i en kommun hade de inte kraft att kräva halalmat och könsseparerade badtider i det kommunala badet. Men med ökad närvaro blir det ändring på det. Varför skulle inte motsvarande inträffa med juridiken?