Det var rätt att vi räddade flyktingar, utropar Anders Lindberg i en Aftonbladet-ledare tisdagen den 11 juli, och det är lätt att hålla med. Viss är det rätt att hjälpa flyktingar, när världen upplever en unik kris med 20 miljoner på flykt. Flertalet finns dessutom i fattiga länder med ringa resurser.

Sveriges traditionella flyktingpolitik har varit hedersam och gett landet ett gott rykte. För gott, säger en del, därför att detta goda rykte bidrog till bilden av Sverige som ett för flyktingar attraktivt mål med, som man trodde, öppen gräns.

Men vi förtog oss och det kostade! Några kommentarer till Lindbergs artikel:

Siffran 250 000 som nämns för flyktinginvandringen 2014 och 2015 avser troligen antalet asylsökande. Många av dem avvisas, därför att de saknar flyktingskäl. Den faktiska invandringen är alltså lägre, men ändå vida mer än vi klarar.

Det är sant att många i landet gjorde och gör stora insatser för att bistå med flyktingarnas mottagande och integration. Men vad som gjorts räcker inte och det återstår en stor uppgift med utbildning, sysselsättning och integrering. Och detta i ett läge med stor arbetslöshet och omfattande utanförskap för de flyktingar som kommit tidigare och som i flera år överskridit vår kapacitet för mottagande.

Resonemanget om den ökade ekonomiska tillväxten som ett resultat av den stora flyktinginvandringen, därför att den framtvingade stora investeringar och gav ökad sysselsättning är möjligen riktigt, men i behov av kommentar. Statsmakterna finansierade delvis flyktingmottagandet med pengar ur biståndsbudgeten. Naturligtvis gav detta tillväxt i Sverige, men det skedde på bekostnad av de fattiga länder och internationella katastrofsituationer, som pengarna var avsedda för. Så jublet på den punkten bör dämpas. Detta var ett skamligt sätt att minska kostnaden för flyktinginvandringen, accepterat av de demokratiska partierna.

En bättre användning av biståndspengarna hade varit att satsa en del av dem på flyktingkatastrofen i Mellan Östern. En sådan satsning hade kunnat minska trycket mot Europa. Dessutom skulle samma belopp, försiktigt gissat, ha räckt till mer än 20 gånger fler människor. FN organ hade och har omfattande program för flyktingarna från Syrien. 2014 och 15 fick dessa program något över 30 procent av behoven täckta, 2016 ökade de rika länderna sina bidrag så att nära 50 procent täcktes. Större svenska bidrag behövdes här, också för att sätta ett exempel för de rika ländernas beteende.

Dessutom får vi inte av politisk bekvämlighet glömma att de demokratiska partiernas hantering av flyktinginvandringen från 2013 hade en katastrofal politik effekt. Opinionsbildningen om flyktinginvandringen lämnades helt åt SD, som gjorde stora framsteg i valet 2014 och sedan fortsatt sin invandrarfientliga frammarch. Denna klara politiska effekt får inte ignoreras.

Flyktingproblemen i världen kan väntas bestå och Sverige, som ett rikt land, har ett fortsatt humanitärt ansvar att hjälpa. Men vi måste begränsa flyktinginvandringen till vad vi orkar med och istället kraftigt öka våra bistånds- och katastrofinsatser i katastrofområdena. På sikt är det framgångsrik utveckling i fattiga länder som kan minska flyktingproblemen i världen.

Thord Palmlund var chef för Invandrarverket 1980 – 88.