Få av de medeltida kyrkobesökarna behärskade det latinska språket, men så mycket förstod man att när prästen lyfte upp brödet och rabblade en ramsa så hände ett mirakel: Brödet förvandlades till Kristi kropp. Obegripligt, javisst, men så var det. Brödet förvandlades.

Prästen ord ”hoc est corpus” betydde bokstavligen ”här är kroppen”, men det visste inte bönderna i kyrkbänkarna. När de skulle repetera den magiska ramsan blev det därför ”hokus pokus”, för så lät det i deras öron.

En liten ramsa rabblas, och ett mirakel sker.

Visst kan vi skratta åt medeltidsböndernas vidskeplighet, men skrattet fastnar lätt i halsen när man betänker att dagens samhällsdebatt uppvisar exakt samma tänkande. Nu gäller det dock inte frågan om att möjliggöra Kristi närvaro i nattvardsbrödet, utan om att hitta platser till födande kvinnor, erbjuda kvalitativ utbildning till landets skolbarn eller upprätthålla lag och ordning.

Sedan 2010 har befolkningen ökat med över en halv miljon människor, vilket skapat enorma behov inom vård, skola, omsorg och säkerhet. Redan 2015 skrev jag om polisens ohållbara situation . Under de två år som gått sedan dess har i snitt en polis om dagen lämnat sin tjänst – bara i Stockholm. Polisbristen i landet har lett till att mordutredningar blir liggande, utvisningar inte kan genomföras och till att polisen helt enkelt slår igen under semestrarna .

Lösningen? Att anställa fler poliser. Socialdemokraterna har utlovat att tio tusen polisanställda ska rekryteras till år 2024.

Hokus, pokus! Simsalabim!

Under Almedalsveckan var partiledartalen fyllda av löften om hur fler ska anställas, sjukvården räddas och skolan förbättras. Alla ville väl även om vägarna var olika. Men tyvärr är löftena inget annat än magiska ramsor i brist på verkliga lösningar, för var finns dessa personer som ska rekryteras? Tjänster kan inrättas med ett penndrag, men att hitta kompetenta och villiga personer att fylla dem med är något annat.

Antagningskraven till polishögskolan har redan sänkts, ändå har platserna gapat tomma . Samtidigt finns ett skriande behov även av exempelvis förskolelärare, lärare, sjukvårdspersonal och socialsekreterare – som politikerna också lovar ”ska rekryteras”. Dessutom ska det byggas bostäder, skolor och förskolor. Det ska ordnas med infrastruktur och satsas på försvaret.

Allt ska gå, med lite utlovade satsningar, nya skatter och riktade bidrag. Hokus, pokus! Simsalabim!

Men ekvationerna håller inte och magiska ramsor är inte nog, när verkliga problem ska lösas. Det räcker inte med att vilja rekrytera, om personerna att rekrytera inte finns. Då får man ta det man får – eller vara utan.

Sjukvård, försvar och utbildning är på riktigt och involverar verkliga människor för att kunna fungera. Finns inte de, så fungerar heller inte samhällsinstitutionerna de tjänstgör inom. Det mesta talar därför för att vi inom kort måste ställa om våra förväntningar. Vi kommer att behöva rätta munnen efter matsäcken, ge upp tanken på en bibehållen välfärd och samhällsstruktur och istället inse att de temporära kriserna sakta övergår i permanenta tillstånd.