Östersund skakas sedan ett par dagar av två brutala överfallsvåldtäkter, varav den första ägde rum natten mot söndagen den 16 juli. Då blev en 18-årig flicka insläpad på en gård och därefter våldtagen. SVT rapporterar:

– Hon anmälde i natt att hon blivit indragen på en innergård och där blivit våldtagen av en okänd man, säger Ewa Posner-Storm, jourhavande förundersökningsledare vid polisområdet Jämtland till TT.

Kvinnan kunde i förhör med polisen ge tydliga signalement på mannen, men polisen vill i nuläget inte lämna några detaljer och ingen person har gripits, uppger TT.

Signalementet publicerades på polisens hemsida och lyder som följer:

Gärningsmannen var mellan 30-40 år, ca 170 cm lång, ”såg stark ut”. Han var mörkhyad och hade kort välansat skägg samt en mustasch som var kraftig och som längst ut, pekade uppåt. Håret var kort och mörkt och ögonen var mörka. Ögonbrynen var buskiga. Mannen pratade svenska med brytning men även något annat språk som målsägaren inte förstod.

Gärningsmannen bar militärgröna kläder, en lång tröja eller jacka som i så fall var knäppt samt byxor i samma färg och bars ”nedhasade”. Mannen hade en mössa på sig eller en bakåtvänd keps.

Men i SVT:s rapportering har detta detaljerade signalement reducerats till den här i stort sett helt intetsägande beskrivningen:

Gärningspersonen ska vara en man i 30-årsåldern och vara cirka 170 cm lång.

Vem är behjälpt av dessa uppgifter, undrar man. Knappast någon överhuvudtaget, är min bedömning – utom gärningsmannen.

Det här var alltså våldtäkt nummer ett. Redan natten därpå är det dags igen. SVT rapporterar:

Tidigt på måndagsmorgonen ska ytterligare en överfallsvåldtäkt ha inträffat i Östersund. Det är den andra på drygt ett dygn. Uppdatering: Den här gången rör det sig om flera gärningsmän uppger polisen under måndagskvällen.

Våldtäkten som anmäldes i morse, ska ha skett på Storgatan någon gång mellan klockan 02:00 och 05:00 natten till måndagen. Polisen har genomfört en brottsplatsundersökning och kvinnan som våldtogs har gett signalement på gärningsmannen.

– Mannen ska vara mellan 30 och 40 år och cirka 170 cm lång, säger Suss Braunerhielm, jourhavande förundersökningsledare hos polisen i Östersund.

Bortsett från att artikeln pratar om en ensam gärningsman samtidigt som man har uppdaterad information om tre gärningsmän, så skiljer sig SVT:s signalementsversion återigen åtskilligt från den man hittar på polisens hemsida. Där berättar man med semantisk fyllighet att:

Signalement:

Man 1 – mellan 175 -180 cm, skallig och med normal kroppsbyggnad

Man 2 – mellan 175 – 180 cm, stort burrigt skägg, mörkt hår och kraftig kroppsbyggnad

Man 3 – Mörkt kort hår på sidorna och längre hår uppe på huvudet, atletisk kroppsbyggnad

De tre männen är lätt mörkhyade och de pratade ett främmande spårk [sic] sinsemellan. De var klädda i mörka byxor (jeans eller kinos) och hade mörka tröjor.

Polisen vill givetvis gripa förövarna så snabbt som möjligt innan fler kvinnor drabbas, men hittills (den 18 juli) har det gått trögt, säger förundersökningsledare Maria Olofsson:

Enligt Olofsson har ingen kontaktat polisen med tips under dagen.

– Vi är väldigt måna om att komma åt rätt person, säger hon.

Hur ska man då kunna hitta förövarna? Ja, ett sätt är rimligen att sprida signalementet så mycket det någonsin går, exempelvis via TV och internet. Men av SVT:s signalementshantering att döma verkar intresset för detta inte vara på topp, för att uttrycka det milt. Hur kommer det sig att man plockar bort i stort sett all signifikant information och landar i rena signalementspekoralen, med en beskrivning som är så allmängiltig och innehållstunn att den passar in på hundratusentalsmän i Sverige? Är SVT inte intresserade av att hjälpa polisen och därigenom försöka bidra till att inte ännu fler kvinnor får sina liv förstörda? Frågan kan tyckas överflödig, men SVT:s agerande får en att undra.

Eftersom jag i dagarna ska ha ett seminarium om bland annat svensk massmedia för några masterstudenter på Osaka universitet, och eftersom jag finner SVT:s agerande både ytterst stötande och fullständigt obegripligt, kontaktade jag idag (tisdag 18 juli) SVT Västernorrland för att försöka få några klargörande svar. Här återger jag nu några valda delar av de svar jag fick – frågeställningen var alltså av vilken anledning SVT inte publicerade polisens signalement. Läs och begrunda:

Vi är generellt försiktiga med signalement, det är polisens roll att jaga misstänkta.
Det finns såklart undantagsfall men jag bedömde inte att detta är ett sånt.
Vi hoppas kunna gå vidare med bevakningen av detta idag.

Jag nämner i korrespondensen att jag ska ha ett seminarium om svensk massmedia om några dagar, där vi ska diskutera bland annat svensk medias signalementspolicy. Det uppmuntrande svaret på detta blir:

Så intressant, berätta gärna hur resonemanget går.

Men tillbaka till våldtäkterna och polisjakten:

På SVT nyheter resonerar vi kring hur stor fara personen/erna är för allmänheten innan vi går ut med signalement. I det aktuella fallet vill vi prata med polisen innan vi fattar nya beslut kring signalement eller inte.

Något prat med polisen tycks åtminstone inte ha ägt rum i skrivande stund (på eftermiddagen den 18 juli svensk tid). Huruvida de fyra gärningsmännen utgör en fara ”för allmänheten” eller inte är väl uppenbart, förutsatt att man räknar helt oskyldiga kvinnor till denna allmänhet.

Och så en liten utveckling av tidigare formuleringar:

Polisen jagar misstänkta, vi är journalsiter [sic!]. Olika roller.

Dags att börja knyta ihop signalementssäcken på SVT:

Men det här är en het fråga och den är inte enkel. För oss på SVT så handlar det också om att våra tv-sändningar har ett enormt genomslag. Vilket är en styrka men det innebär också ett stort ansvar.

Därför är det viktigt att tänka till.

Så låter alltså några av direktrapporterna från SVT:s etiskt-praktiska verkstad. Vad ska man då säga om denna inblick i hur SVT – och bevisligen även många andra aktörer på samma marknad – resonerar kring publiceringen av signalement? Några saker verkar uppenbara, till exempel att man på fullaste allvar anser att man inte självklart ska hjälpa polisen att få fatt i brottslingar – det är polisens jobb medan ”vi är journalsiter”. Noteras bör kanske att ingen väl har menat att journalisterna ska bege sig ut på några konkreta banditjakter på gator och torg, utan att hjälpa polisen handlar om att till exempel publicera polisens egna signalement. Ett annat rätt frapperande faktum är hur man tycks se på vad ”fara för allmänheten” betyder. Om två helt oskyldiga kvinnor inom loppet av två dygn i samma lilla stad utsatts för brutala överfallsvåldtäkter varav den ena innefattar tre gärningsmän, är detta då inte ”fara för allmänheten”? Eller ingår inte unga kvinnor i allmänheten? En tredje fundering gäller på vilket vis frågan är ”het” – och för vem? För offren? För SVT:s politiska självbild? För debattklimatet i Sverige?

Medan journalisterna funderar på dessa spörsmål spatserar våldtäktsmännen omkring fria och lediga på Östersunds gator. I bästa fall innebär detta att stadens kvinnor inte vågar sig ut ensamma på kvällar och nätter innan förövarna skakar galler på någon lämplig inrättning. I sämsta fall kommer fler kvinnor att drabbas av dessa ”män” – eller vad man nu ska kalla den här sortens monumentala ynkryggar för.

All tragik till trots ska det bli intressant att om ett par dagar få höra några japanska synpunkter på hur svensk massmedia titt som tätt agerar på signalementsfronten, och vilkas intressen detta agerande gagnar.