Douglas Murrays The Strange Death of Europe (Europas märkliga undergång) är en just nyutkommen bok som för tankarna till Oswald Spenglers Västerlandets undergång (Der Undergang des Abendlandes). Spenglers bok publicerades strax efter första världskrigets slut.

En av grundtankarna hos Spengler var att världshistorien saknar riktning och att alla försök att se historien som en utveckling från lägre kulturformer till högre är felaktigt. Istället är all mänsklig framgång resultatet av ett fåtal historiska högkulturer som till exempel den grekisk-romerska, den indiska, den kinesiska, den egyptiska och den västerländska. Enligt Spengler var första världskriget slutpunkten för den europeiska högkulturen vilken hade pågått sedan upplysningstidens början eller kanske ännu längre. Västerlandet, som för Spengler var Europa, var på väg mot sin undergång för 100 år sedan.

Efter andra världskrigets slut hämtade sig den västerländska kulturen åter för en tid som en följd av amerikansk överhöghet och skydd. Men enligt Murray står Europa nu kanske för sin slutliga kulturella undergång. Den drivs av den pågående enorma invandringsvågen från främmande och primitivare kulturer och en samtidig kulturell uppgivenhet hos de europeiska nationerna, och i flera fall, som i Sverige, en ringaktning av den egna kulturen. Mona Sahlin avundades ju kurdernas kultur eftersom den svenska inte var mycket värd. Och hon var inte ensam med en sådan märklig uppfattning. Det är denna trötta uppgivenhet och passivitet parad med ett mått av förakt för den europeiska kulturen samt avsaknad av protester mot ett sådant kulturellt förakt och självhat som Murray betecknar som märklig. Ett liknande resonemang finner man i Michel Houellebecqs roman Underkastelse (Soumission).

Murray gör en översiktlig genomgång av förhållandena speciellt i Storbritannien, Tyskland, Frankrike och Nederländerna och det är slående hur likartade förhållandena är och hur mycket gemensamt de har med vad vi känner till från Sverige. I de flesta fall har man hyllat en multikultur där varje migrantgrupp bara skulle kunna fortsätta med vad den tidigare hade, även om en sådan kultur, som sharian, var helt på tvärs med det europeiska kulturbegreppet. Tanken att kunna anamma värdnationens ”leitkultur”, som varit traditionen i USA från 1900-talet och där man ville göra alla till goda amerikaner, ansågs inte möjlig då detta betraktades av många som ett tecken på fortsatt europeiskt kolonialt överhetstänkande. Följden blev, vad vi ser överallt i Europa, en frånvaro av integration, och att migranterna lever sitt liv i alltmer nedgångna förorter i ringar kring storstadskärnorna och där arbetslöshet, hopplöshet och kriminalitet frodas. Man har inte fattat eller velat förstå att multikulti och integration är helt oförenliga begrepp. Först under allra senaste tid har det blivit uppenbart i Tyskland att multikulti är helt galet. Sannolikt gäller den insikten ännu inte i Sverige. För att vara europé räcker det inte med att bo i Europa, det krävs också att man anammar den europeiska kulturen.

Så man har drivits av en enorm ambition att vilja göra gott och inte minst i de gamla kolonialländerna kompensera för de övergrepp som ägt rum och för den utsugning och diskriminering av ursprungsbefolkningar som inträffat inte minst i Afrika och Sydasien. Men det öppna hjärtats politik kräver också det goda förståndets och det goda omdömets politik. Den politiken har emellertid kommit i andra hand och ibland uteblivit helt.

Det har också varit typiskt i praktiskt alla länder i Europa att regeringarna med medias stöd drivit en radikal och ogenomtänkt migrationspolitik som undantagslöst saknat allmänhetens stöd. Genomgående har individer med kritiska uppfattningar till migrationspolitiken fått rasiststämpel och blivit allmänt utfrysta. Det är inte bara i Sverige som detta har skett.

Före detta kolonialländer som Storbritannien, Frankrike och Nederländerna har en procentuellt större andel migranter från utvecklingsländerna. Alla tre länderna har en stor muslimsk befolkning som i flera avseenden har värderingar som för värdlandet är stötande, exempelvis barnäktenskap, månggifte och kvinnlig könsstympning. I vissa avseendet har värdländerna givit upp. Ledande personer som ärkebiskopen av Canterbury och en nederländsk justitieminister har på allvar föreslagit att införa parallella rättssystem och tillämpa sharialagar för den muslimska befolkningen. Detta har dock ännu inte kommit till stånd, åtminstone inte officiellt.

En viktig anledning till den europeiska uppgivenheten och den positiva inställningen till den stora migrationen har varit den låga europeiska nativiteten. Man har föreställt sig att en kraftig migration måste till för klara det framtida samhället och ta hand om en åldrande befolkning. Så har man ofta försökt motivera migrationspolitiken för den kritiska allmänheten. Murray gör helt klart att detta är ett feltänkande. Problemet skulle lätt kunna avhjälpas med en mer positiv familjepolitik.

Slutligen kan man emellertid dra slutsatsen att den höga nativiteten hos muslimerna kombinerad med fortsatt migration kommer att leda till att den muslimska befolkningen mot senare hälften av detta sekel kommer att bli större än ursprungsbefolkningen i de flesta av Europas länder. Som muslimska brödraskapets ledande imam, Yusuf al-Qaradawi, sagt så behöver inte islam erövra Europa med våld, det kommer så att säga att ske av sig självt. I så måtto är bokens titel högst relevant.

Sammanfattningsvis har Douglas Murray skrivit en viktig och högst läsvärd bok som inte minst svenska politiker, myndigheter och mediafolk snarast borde läsa från pärm till pärm och därefter sätta sig ned och fundera vad de egentligen har ställt till med för sitt folk och sitt svenska fosterland.