Under mina tolv år som präst fick jag förtroendet att följa många hundra människor till den sista vilan. De yngsta av dem hade knappt börjat leva och de äldsta hade hunnit lägga mer än ett sekel av livserfarenheter bakom sig. Ofta tänkte jag, vid de begravningar där den döde hade levt i 90 eller 100 år, att de hade fått se så stora samhällsförändringar: Två världskrig, industrialismen, bilen, telefonen, vattentoaletter, kvinnlig rösträtt, vacciner, föräldraledighet… Listan kunde göras oändlig. Någon sådan utvecklig skulle jag inte få se under mitt liv.

Nu befarar jag att jag haft fel. Under mitt liv har även jag fått se enorma samhällsförvandlingar, men åt fel håll.

Det går inte en dag utan att jag läser om nya skjutningar, mordförsök och gruppvåldtäkter. Bilbränderna och misshandelsfallen är så många att de knappt renderar notiser och det går knappt en dag utan att jag i djupet av min själ känner att jag inte vill ha det så här i Sverige.

Jag. Vill. Inte.

Det händer inte sällan att jag drömmer mig tillbaka till min egen barndom och minns hur samhället såg ut då. Jag ser mig inte som lastgammal, men det var en helt annan värld. Visst, det är lätt hänt att idealisera en svunnen tid. Det fanns problem även då, men jämfört med vardagen som mina barn möter så levde jag i något som närmast kan liknas vid en idyllisk Bullerby – det var självklart att svenska flaggan skulle vaja på skolavslutningarna, att cykeln stod kvar i cykelstället och att barn kunde gå ut och leka utan ständig övervakning. Kvinnor föll inte från balkonger i tid och otid och barnäktenskap var förbjudna.

Jag längtar tillbaka till den tiden, av den enkla anledningen att jag tycker att den var så mycket bättre.

Men en sådan åsikt är inte särskilt accepterad att ha, har jag noterat. Om man anser att det var bättre förr och att all utveckling inte nödvändigtvis är bra utveckling, så betraktas man i vissa sammanhang som en hopplös bakåtsträvare. Då anses man vara emot den pågående samhällsutveckling som ofta framställs som en oundviklig naturlag. Men så är det ju inte. Det finns ingen absolut regel som kräver att vi måste lämna ifrån oss ett otryggt och ekonomiskt havererat samhälle till våra barn.

Det är faktiskt upp till oss.

Jag vet inte hur du känner, men jag vill inte att mina barn ska se det som fullständigt normalt att det sitter trasiga tiggare i varje gathörn, eller att deras skolkamrater inte får lära sig simma på grund av religiösa skäl. Jag vill inte att de ska behöva känna ångest över att ”resursbrist” leder till att de inte får hjälp i skolan eller att de ska tvingas att bo hemma i vuxen ålder. Jag vill inte att de ska vänja sig vid ett samhälle där människor separeras från varandra grundat på hudfärg, kön eller religion och där vissa grupper inte ens omfattas av det skydd som svensk lag borde ge dem. Jag vill inte att mina barn ska behöva undervisas i hur de ska agera vid en skolskjutning eller ett terrordåd.

Våra barn är värda något bättre – och det borde vara anledning nog för oss vuxna att spotta i nävarna och ta itu med problemen. För problemen finns och de måste hanteras. Steg ett är att definiera och tala om problemen utan förskönande omskrivningar. Steg två är att bestämma oss för hur vi vill att det svenska samhället ska se ut om 50 år. Steg tre är att utarbeta en realistisk handlingsplan – och driva igenom den. Det kommer att kosta på, det kommer att kräva målmedvetenhet och beslutsamhet, men det går. Det måste gå. Alternativet är omöjligt att acceptera.

En vacker dag är det jag som ska begravas, men fram till den dagen ser jag det som min plikt att göra det jag kan för att mina barn ska få leva sina liv i frihet, trygghet och gemenskap. Mina barnbarn ska få plocka blåbär i skogen och leka på ängarna. Flickorna ska kunna klä sig fina i korta kjolar utan rädsla för våldtäktsmän och jämställdhet ska vara en självklarhet. Vi har varit där förut, så vi vet att det är möjligt.

Om vi kan lyckas med det, även om jag inte får leva länge nog för att se det med egna ögon, så kan jag stå ut med att kallas bakåtsträvare ända fram tills dess.