Varför visar mätningar av arbetsmiljö gång på gång att den är sämre i offentlig än i privat sektor? Den offentliga sektorn styrs ju av politiker som samtidigt ständigt försäkrar att de värnar just om arbetsmiljön och tar ansvar för tillståndet i de politiskt styrda organisationerna?

Tillståndet är kroniskt – och det förvärras. Standardlösningen – att tillföra mer resurser – fungerar inte. Hur kan detta ständiga misslyckande förklaras?

Det har att göra med styrning och hierarki – och med kön.

Ta ett inte alltför stort privat företag som exempel. Alla är medvetna om vad som skall göras. Det behövs inga skrivna dokument, inga utredningar. Sådana kanske finns, men de är egentligen onödiga. Snickaren som startade eget visste vad han hade att göra när kunderna hört av sig. Kanske blev han framgångsrik, firman växte med allt fler anställda. Uppgiften, målet förblev klart, för alla. (Annorlunda är det i de största företagen, till exempel i Volkswagen. Av kände skäl har den politiska makten haft en del att säga ledningen.) I det privata företaget – både det lilla och det stora – vet alla vem som bestämmer, som har makten. Och alla anser det vara naturligt. Målet, uppgiften är ju så klar.

Jämför med en stor offentlig förvaltning, till exempel ett sjukhus. Uppgiften borde där vara lika klar: folk skall i görligaste mån bli friska. Problemet är bara att de som vet hur man gör inte får bestämma. Det gör politikerna, och de vet inte. Därför har de uppfunnit egna uppgifter, som de försöker lösa med hjälp av en byråkrati och en kontrollapparat, som är beroende av dem, inte av vårdprofessionerna. (SvD har ett roande exempel på hur det kan gå till.) Det finns alltså ingen klar, legitim hierarki. Det finns däremot en politiskt styrd apparat som är väl så hierarkisk, även om man inte tillstår det.

Lyssna till kritiken från de anställda! Den handlar nästan alltid om kvävande byråkrati. Och de som hoppat av och startat eget vittnar alla om vilken lättnad det var att slippa denna byråkrati.

Hierarki är inte byråkrati. Hierarki finns (eller borde finnas) överallt, också inom familjen. Hierarki ger trygghet. Det behövs inte så mycket förhandlingar eller maktspel. De är onödiga eftersom alla vet vad som gäller och vem som ska göra vad.

I vida kretsar vill man inte acceptera detta egentligen självklara. Denna förnekelse kan beskrivas så här: ”Det finns en småaktighet som består i att inte godta någon form av upphöjelse. Den är karaktäristisk för vår tid, intimiseringens och nivelleringens tid”. (H. Engdahl: Cigaretten efteråt.)

Denna motvilja mot varje form av hierarki blir skrattretande, trots att den går under samlingsnamnet Jämlikhet. I sin mest extrema form yttrar den sig i dagens debatt som förnekande av störande skillnader mellan kulturer – eftersom dessa bärs av människor och alla människor är jämlika. Den styr utformningen av skolan, till exempel som motstånd mot nivågruppering, ty alla är jämlika… och så vidare.

I det politiska landskap där Jämlikhet är högsta begrepp kan politikerna naturligtvis inte acceptera att läkare och sjuksköterskor har kunskaper som måste få styra vården. Det skulle vara att ge professionen en makt som de själva vill ha – i Jämlikhetens namn.

Resultatet blir osäkerhet och ineffektivitet, det vill säga en kollektiv förlust av makt. Men hellre det: ”Är man nu maktlös, vill man åtminstone vara jämlik.” (H. Engdahl igen.)

Ändå plågas Jämlikhetens mest glödande försvarare av den osäkerhet och förvirring som följer med ett konsekvent förnekande av hierarkier. De har sökt och funnit en ersättning: identitetspolitiken. Denna strukturerar deras värld i en under- och överordning de kan acceptera. Den ger ju frikort åt allsköns minoriteter, samtidigt som den skuldbelägger den majoritet som onekligen har makten.

Men kön då? Under nästan ett kvarts sekel gjorde jag undersökningar på Sifo. Mest arbetade jag med arbetsplatsundersökningar. Det var påtagligt att man inte ville acceptera de enkla sakförhållanden jag beskrivit ovan. Politiker – inte så mycket tjänstemän – vägrade att ta till sig insikten att den offentliga sektorn genomgående hade sämre resultat än den privata. Det skulle ju kunna leda till ett ifrågasättande av deras egen roll.

På samma sätt ville man inte veta av att enheter med många kvinnor – och med kvinnor i ledningen – hade större problem än andra. Kvinnor är ju bättre än män. Lustigast blev det när jag skulle mäta förekomsten av sexuella trakasserier inom ett landstings verksamhetsområden. Förväntan var givetvis

att kvinnorna i större utsträckning skulle vara utsatta. Det var tvärtom. Männen var ju i minoritet. Det andra könet hade makten.

Hur kan detta med kön spela in? Kvinnor är inte vana vid hierarki. De tar hellre förhandlingar och osäkerhet än att acceptera hierarki. De vill ha det som hemma. Och hemma kan de styra med sitt förhandlande och jämkande. Och, som alla vet, den offentliga sektorn har blivit allt mer kvinnodominerad.

Vad göra? Kvinnorna kan inte avskaffas – men det kan politikerna.