Det heligaste går aldrig att bevisa. Det är en fråga om tro.

Förut var Gud det heligaste. Det har gjorts en del försök att bevisa Guds existens – till exempel det ”kosmologiska” beviset som säger att eftersom allt har en orsak och eftersom världen finns så måste världen ha skapats, något som Gud gjorde, så Gud finns – men de imponerar i varje fall inte på mig. För övrigt har Gud själv aldrig gjort anspråk på att kunna bli bevisad. Han har nöjt sig med att folk trott på honom och lytt hans order. (När han var ung och frisk, som i Gamla Testamentet, blev han rasande när folk inte lydde. Ibland tog han då livet av dem, läs till exempel om syndafloden.)

Sedan Immanuel Kant eller den franska revolutionen eller däromkring har västerlandet skaffat sig ett nytt allra heligaste, nämligen alla människors lika värdighet (eller värde, som det står i den svenska felöversättningen). Själva kröningsfesten för denna helighet iscensattes i Paris år 1948 när FNs generalförsamling antog sin allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna.

Även här gäller grundprincipen att det heligaste inte kan bevisas, bara tilltros. Att betvivla, säga emot eller begära bevisning av tesen om allas likhet är ungefär lika populärt som att för femhundra år sedan ha ifrågasatt Guds existens. Det kunde sluta på bålet.

Observera att jag inte säger att föreställningen om alla människors lika värdighet saknar relevans. Liksom alla andra kan jag ansluta mig till den uppfattningen om jag vill. Jag säger bara att den inte finns i någon sorts fysikalisk bemärkelse. Man kan inte iaktta den i naturen, ty den är en mänsklig tankekonstruktion, en trossats.

Före Kant och den franska revolutionen existerade inte tanken att det fanns en magisk essens som alla människor delade och som gjorde dem jämlika. (Tja, tanken att Gud hade gett alla människor lika chanser att komma till himlen fanns nog, men att jämlikheten skulle få något särskilt genomslag på jorden var inget vinnande koncept. Det krävdes framväxt av kapitalism och marknadsekonomi för att den tanken skulle börja ta skruv.)

Före Kant levde folk i en aristoteliansk värld. Aristoteles hade ett aristokratiskt, hierarkiskt synsätt på människan och världen. Där var det naturen som gällde. De olikheter som naturen försett människor med var självklara. En del människor var helt enkelt mer värda en andra. En flöjtist som spelade flöjt bättre än en annan hade högre värde än den senare. En krigare som slog ihjäl fler fiender än andra var helt enkelt en bättre krigare och därför en bättre människa. Aristoteles värderade människorna efter de olympiska spelens princip om att alla kunde rangordnas. En del var så olyckligt lottade att de saknade talanger och fick därför bli slavar eller andra slags arbetare. De var lite sämre människor.

Hur illa vi idag än må tycka om Aristoteles när vi fattat hur han tänkte så kan vi inte påstå att han hade fel. Jo, utifrån en annan trossats, nämligen Kants, hade Aristoteles fel, men även det omvända gäller och det finns inget högre trossystem som slutgiltigt kan fälla ett avgörande. (I sista hand är det nog plogen och svärdet, produktivkrafterna och våldet, som avgör, alltså vilket slags tänkande som producerar mest mat eller som kan tillskansa sig mest av den mat som produceras.)

Jag läste en intressant historia om hur det kunde gå till i ett samhälle där bristen på jämlikhet tedde sig lika självklar och naturlig som motsatsen hos oss. En fransk adelsdam på 1600-talet, jag tror hon hette Madame de Sévigné, låg naken i badet och lät sig tvättas där hon var som smutsigast av sina manliga betjänter. Inget konstigt med det. Men plötslig öppnas dörren och en adelsman tränger in och får syn på den nakna madammen varpå skandal utbryter. Så oerhört pinsamt både för madammen och adelsmannen!

De manliga betjänterna hade lika gärna kunnat vara hundar.