När vi talar om Svenska kyrkan så talar vi om den i singularis: Kyrkan. Men hur är det egentligen med det?

Ju mer jag har funderat och upplevt genom åren, desto mer övertygad har jag blivit om att detta språkbruk leder oss fel. Även om Svenska kyrkan är en (1) organisation, så består denna organisation av idag 1 355 olika församlingar – och det är inom ramen för församlingarna som vi möter kyrkan i vår vardag. 

Det är i församlingen det händer.  Det är där vi firar gudstjänster och skolavslutningar, det är där vi döper våra barn, gifter oss och begraver våra släktingar. Det är i församlingskyrkan vi slinker in för att finna en stunds tystnad eller tända ett ljus och det är till församlingsexpeditionen vi vänder oss för att samtala med en präst eller diakon när livet visar sig från sin obarmhärtiga sida.

Det finns idag nästan fem gånger så många församlingar som kommuner i Sverige, från Ystad i söder till Karesuando i norr. Även om församlingarna tillhör samma nationella organisation och bär samma samlingsnamn, är de präglade av sina lokala förutsättningar. Att en landsbygdsförsamling i norra Värmland har en vardag som skiljer sig från en församling i Stockholms innerstad förvånar nog få, men även människors förväntningar på ”sin” församling är oerhört olika.

Särskilt tydligt vad gäller skillnader i förutsättningar blir det i en stad som Malmö: Bara några kilometer skiljer Bunkeflos ekonomiskt och socialt stabila villaområden där den stora majoriteten tillhör Svenska kyrkan, från Västra Skrävlinges (Rosengård) utanförskapsområden där endast några få procent räknar sig till Svenska kyrkans medlemmar. Den ena församlingen har växt så kyrkan fått byggas ut två gånger de senaste decennierna, den andra församlingen liknas bäst vid en missionsstation. Den ena församlingen har gudstjänsten som nav, den andra församlingen fokuserar på diakonalt arbete.

Det finns ekonomiskt starka församlingar och församlingar med enorma behov. Det finns församlingar som firat högmässa varje söndag klockan elva sedan Oscar II:s dagar och inte ändrat särskilt mycket i gudstjänstordningen under de senaste trettio åren – och inte vill göra det heller! – och församlingar som skapar ständigt nya temamässor och gudstjänstformer på tider som ska passa specifika målgrupper. Det finns präster som är mycket traditionella, och präster som är mycket liberala.

I korthet är skillnaderna mellan församlingarna enorma. Gudstjänstmässigt, ekonomiskt, etniskt, verksamhetsmässigt, religiöst, teologiskt…

Dessa skillnader bidrar till att vi ibland inte känner igen oss när vi hör någon annan tala om ”hur Svenska kyrkan är”. De delar ju inte våra erfarenheter och beskriver något helt annat än vi upplevt – alltså måste de ha fel. Men så behöver det ju inte vara! Att människor har diametralt olika bilder av Svenska kyrkan beror förmodligen mindre på att de är korkade eller illvilliga, och mer på att de helt enkelt har erfarit någon av de där över tusen församlingarna som skiljer sig betydligt från de vi känner till.

Under min tid som präst i Malmö hände det att jag hamnade i eldiga diskussioner med kollegor i Stockholm eller på värmländska landsbygden, eftersom de menade att det inte kunde vara som jag beskrev det. Men jag ljög inte. Det var bara så att våra världar skiljde sig så oerhört från varandra, trots att vi alla tjänstgjorde inom samma svenska kyrka.

Svenska kyrkan är som elefanten den brittiske poeten John Godfrey Saxe diktade om i The Blind Men and the Elephant. Dikten handlar om hur sex lärda män från Hindustan försöker beskriva en elefant. Uppgiften är till synes enkel. Männen ska beskriva elefanten utifrån sina egna erfarenheter.

Det finns bara en besvärande detalj: Männen är blinda och hur det gick känner vi alla till. Beroende på vilken del av elefanten som männen har undersökt, levererar alla olika bilder av djuret. Elefanten beskrevs än som ett träd, än som ett spjut, än som ett rep. Någon har bara känt snabeln och beskriver därför elefanten som en orm. Den som stått bredvid öronen drog slutsatsen att elefanten var en fläkt medan den som känt den massiva kroppen helt sonika slog fast att han stod vid en vägg.

Det finns alltså inte en (1) Svenska kyrkan – utan snarare 1 355 svenska kyrkor. Att någon har en annan uppfattning betyder inte att den har fel – den har kanske bara andra erfarenheter, andra bilder. För att kunna diskutera Svenska kyrkan är det en förutsättning man måste vara medveten om.