Anders Leions krönika om yttrandefriheten härförleden sätter myror i huvudet på mig. Jag trodde att jag kunde alla argument i den diskursen och blir därför konfys när jag tror mig ana en ny synpunkt som till råga på allt verkar ha bärighet.

Låt mig först använda mina egna ord för att förklara vad jag tror Anders säger.

Det finns två motsatta attityder till yttrandefriheten. Den ena är att alla medborgare ska få säga allt de tycker (vid sidan, kanske, av rent personligt förtal). Den som till exempel vill hylla Hitler ska få göra det.

Den andra attityden är att öppenhet med åsikter visserligen har sina poänger men samtidigt kan vara skadlig eftersom folk är lättförförda och om det blir tillåtet att heila och tala om Hitler så kan nazismen få fäste i ett land som Sverige.

Den officiella uppfattningen i Sverige motsvarar den andra attityden. Folk bör inte tillåtas säga stötande saker eftersom olämpliga åsikter då kan få spridning. I vilket fall som helst ska folk inte uppmuntras att säga opassande ting och därför ska exempelvis Brå inte ta fram statistik som eventuellt skulle kunna visa att migranter är överrepresenterade i brottsligheten. Därför är det klokt att lägga på locket. Media ska helst inte prata om sådant som kan väcka björnar.

Den stora skillnaden mellan Anders Leion och företrädarna för Sveriges officiella uppfattning, som jag fattat det, är att de senare inte riktigt litar på folkets rättrådighet och därför vill sila informationen, medan Anders har vad någon skulle kunna kalla en naivt idealistisk uppfattning om folkets mognad och förståndsgåvor däri att han anser att folket kan anförtros vilken information som helst eftersom det har kompentens att på egen hand sålla bort dumheter och villfarelser. Det här är en rätt fundamental skillnad i människosyn och syn på demokrati. Kan folket litas på? Företrädarna för det officiella Sverige svarar ”kanske, ehuru med tvekan”; Anders svarar ”ja”.

Därför säger Anders att den stora faran inte är att låta hitlerister och representanter för Islamiska staten framträda i frihet i vilka sammanhang som helst, till exempel i Almedalen. Det kloka folket kommer att avvisa deras idéer. Troll spricker i solen. Ju mer nidingarna får visa upp sig, desto maktlösare blir de. Det är bara i sina hemliga, fuktiga, otäcka grottor som de har någon makt.

Den stora faran är i stället, säger Anders och det är här, tycker jag, som kraften i hans argumentation ligger, att överheten försöker tysta trollen. För vad ska folket tro om trollen inte får visa upp sig på Bokmässan eller i Almedalen? Det måste väl vara att trollen har något att säga som överheten inte törs prata om, inte öppet och ärligt vill diskutera. Genom att förmena trollen rätten att tala för sin sak berövar man medborgarna rätten att formulera sin genomtänkta och rättvisa dom. Och värre än så: ju mer misstänksamt folket är mot överheten, desto större blir dess villighet att lyssna på, och kanske låta sig övertygas av, dem som överheten vill tysta.

Jaha, säger någon som tänker ett snäpp till, ska det vara tillåtet för jihadistiska imamer att predika judehat och heligt krig i svenska moskéer (vilket jag har fått för mig förekommer)? Ska nazisterna fritt få artikulera sina motsvarande favoritidéer i slutna möteslokaler? Det är ett svårt övervägande. Å ena sidan hade man önskat att offentlighetens sol fått lysa över alla troll så att medborgarna finge kunskap nog att skaffa sig en säker uppfattning. Å den andra sidan måste ju folk, till äventyrs även nazister, kunna få ha sina hemligheter. Lösningen är kanske att ju farligare trollen är, desto färre hemligheter får de tillåtas hysa. Då handlar det inte längre om yttrandefrihet utan om yttrandetvång. Det kan betyda att bugga jihadistimamer och nynazister och att ordagrant och ärligt avslöjande redovisa deras uppfattningar på Facebook.

Om man nu har den demokratiska människosyn som Anders Leion tycks representera.