Anders Leion

Jag har läst Fria tider i ungefär ett år. [Anders Leion begär rättelse. Det ska vara Nya Tider: ”Jag har blandat ihop namnen. Jag har faktiskt läst Nya Tider. Jag ber om ursäkt.”] Jag har inte funnit mycket som kan betecknas som rasistiskt – i alla fall inget som jag kan komma ihåg. Däremot avslöjar man ibland attityder som är mindre vanliga i annan (tryckt) press. Man är till exempel påtagligt intresserad och imponerad av Ryssland. Jag är intresserad men inte imponerad av landet och har lite svårt att förstå deras positiva inställning. Men måste den ses som förgriplig – och hur kan den vara rasistisk?

Visst finns det rasism i tidningen. Exempelvis den som plågar Sydafrika och bland annat handlar om hur svarta utövar en mordisk terror mot vita bönder. Det är viktigt och vällovligt att uppmärksamma denna rasism, även om den i detta fall går så att säga åt motsatt håll. Varför är inte övrig (tryckt) press intresserad?

Denna tidning beskrivs allmänt med epitetet rasistisk och den bör därför, anser vissa, inte få ställa ut på bokmässan. När ledningen för bokmässan ändå beslutat att tidningen skall få ha ett stånd bland (de tusentals?) andra vill många bojkotta mässan.

NMR – Nordiska motståndsrörelsen – har fått tillstånd att ställa ut i Almedalen. NMR kallar sig själv nationalsocialistisk och är – såvitt jag förstår – klart rasistisk. Flera företrädare har dömts för grova våldsbrott.

Är det någon skillnad mellan tidningen och rörelsen? Ja, definitivt. Är det därför anledning att i det här dryftade hänseendet behandla dem olika?

Nej. Skälet är principiellt – det handlar om yttrandefriheten. Men innan vi börjar tala om höga principer kan vi först diskutera frågan lite mer pragmatiskt.

Det man kan kalla gatunazismen har aldrig varit stark i Sverige. Gatunazism är den synliga, fysiska nazismen som yttrar sig i uniformerat marscherande på gator och torg, naturligtvis i syfte att göra intryck på och skrämma allmänheten. Det är också den som har medlemmar beredda att ta till fysiskt våld. Inte ens på trettiotalet nådde den mer än ett par tiotusental av väljarna. Men det fanns en annan nazism; den mer dolda som var väl utbredd i borgerliga kretsar. Den var farlig, just därför att den inte syntes utanför salongerna och mässarna. Om inte Hitler förlorat kriget så snabbt, skulle den allvarligt ha kunnat skada den svenska demokratin.

Detta gäller också idag. Den synliga extremismen är inte farlig. Det är däremot den dolda.

Det förstår inte SVDs ledarsida. För att visa hur fel det är att låta nazister propagera för sina idéer jämför den NMR med en tänkt närvaro av IS: ”Man kan tänka sig att de vill informera om hur de strävar efter att införa sharialagar, slå ner all opposition och sätta stopp för den förhatliga västvärldens sekulariserade synd. Lite handfasta tips på hur man håller sin hustru och sina döttrar i levande fängelser i en vanlig svensk förort. Kanske kan man också i tältet vid Donners plats få se filmklipp där de skär halsen av sina fångar och håller upp huvudena som troféer. Inga terrordåd på plats, nej, oh, nej, bara ett litet bokbord och några flygblad. Ordet är ju fritt!”

Det är ett mycket bra tankeexperiment. Det visar klart hur fel SVD, tillsammans med många andra, har (bortsett från att IS av uppenbara skäl inte skulle medverka). Deras medverkan vore mycket upplysande. Det skulle framställa IS i all dess frånstötande, brutala extremism. Skulle deras företrädare (också mot förmodan) försöka argumentera skulle de göra en ömklig figur. Deras svenska anhängare och sympatisörer skulle få skämmas – och IS dragningskraft minska. Detsamma gäller NMR. Låt dem komma och göra bort sig!

Varken IS eller NMR är farliga i öppenheten. De är farliga i sina egna, slutna miljöer och på de digitala torg där de själva bestämmer spelreglerna.

Men är verkligen SVDs ledarskribent bekymrad över NMR eller låtsas man bara? Gatunazismen har aldrig varit något problem därför att den syns och kan förlöjligas!  Den dolda nazismen, före och under andra världskriget vitt spridd i borgerliga kretsar, var som sagt farligare.

Detsamma gäller också idag. De fåtaliga sympatisörerna till den islamska extremismen är inte problemet. De tror sig visserligen vara skyddade i sina egna miljöer, skyddade av sitt språk och av den sociala kontroll som utövas och förtrycker dem som tvingas bo i den arabiska och turkiska diasporan, men tillräckligt många har börjat vittna om vad som där försiggår. Problemet är de andra, främst svenskar i nutidens salonger och mässar – tidningsredaktioner och partihögkvarter – som visar så stor förståelse, som alltid förringar problem, som ständigt vänder sig mot dem som sett vad som försiggår och försöker få majoritetssamhället att ingripa. Denna ständiga blomsterhattförståelse leder till groteska ställningstagande, till exempel ett omhändertagande och tillmötesgående av IS-krigare, som vore de värnlösa offer för ett anonymt och ostyrbart händelseförlopp.

Det är samma slags förståelse som i vida kretsar visades nazismen på trettio- och fyrtiotalet (före Stalingrad). Det är ett medlöperi som nu liksom då kan komma att leda till stora svårigheter. Då klarade vi oss därför att hitlerismen krossades, men är det någon som ser något tecken på att islamismen håller på att krossas? Visserligen går IS mot ett militärt nederlag i Mellanöstern, men deras anhängare finns kvar i Västeuropa, och kvar finns den statsstödda och statsstyrda extremismen i exempelvis Saudiarabien och Turkiet. Den accepterar vi, den tillåter vi finansiera moskébyggen och den förser vi med vapen (liksom vi försedde Nazityskland med järnmalm).

Vi får hoppas att vi skall ha så stor tur att vi om några årtionden kan skämmas över vår eftergiftspolitik, på samma sätt som vi nu skäms över permittenttrafik och baltutlämning. Det är dock inte säkert vi får tillfälle att begrunda vår inställsamma feghet den här gången.

Tillbaks till upprördheten gentemot Bokmässan och Almedalen. Ibland tror jag att upprördheten gentemot deras beslut inte är ärligt menad, utan ett poserande i vackra kläder och därmed ett undvikande av frågor som man inte är beredd att öppet och ärligt diskutera. Och det kan ju vara en på kort sikt lämplig taktik för dem, som inte längre orkar argumentera för sina gamla åsikter och inte heller vågar förändra dem efter en ”ny” verklighetsbild.

”He fjädra segh ba!”, som mamma sa. (De blåser bara upp sig, de gör sig bara till).

Men yttrandefriheten då? Diskussionen ovan visar just värdet av och styrkan i en mycket vid yttrandefrihet. Det är när problem och svårigheter i ett samhälle förtigs, som farliga situationer (lättare) kan uppstå. Den lättaste och för politiker och etablerade massmedia mest attraktiva taktiken är att förtiga de problem som de inte vet hur de skall angripa. ”Låt bli att beskriva och därmed erkänna problemen! Vi klarar oss i alla fall den här mandatperioden!” Då är det av mycket stort värde att andra vågar se och beskriva – också om de i övrigt skulle ha obehagliga åsikter och själva kan utgöra problem.Jag har blandat ihop namnen: Jag har faktiskt läst Nya tider. Jag ber om ursäkt.