Creative destruction i dagens samhälle

Den österrikiske ekonomen Joseph Schumpeter formulerade uttrycket ”creative destruction” för att beteckna de dynamiska processer i samhällsekonomin som främst är en följd av helt nya möjligheter inom den teknologiska utvecklingen. En ny teknologi som snabbt anammas förstör med nödvändighet en äldre teknologi som inte längre är rationell eller lönsam. Det är i ett sådant sammanhang som begreppet hållbarhet inte är särskilt meningsfullt för att uttrycka det milt.

Praktiskt taget över en natt blev Facits sofistikerade räknesnurror obsoleta när de elektroniska räknarna slog igenom vilket skapade akuta problem för Åtvidabergskoncernen. Andra exempel är den svenska skeppsbyggnadsindustrin på 1970-talet vilken inte längre kunde konkurrera med asiatiska tillverkare. Trots omfattande statligt stöd fick större delen av de svenska varven läggas ned. Exemplen är legio. Säkert har ett överdrivet fasthållande vid en hopplöst föråldrad teknologi haft negativa effekter på den svenska samhällsekonomin och kanske ännu mer i andra länder.

Utvecklingen fortsätter i rasande takt. Den fasta telefonin är på väg att helt försvinna då tillgång på avancerade mobiltelefoner och Internet radikalt har ändrat vårt sätt att fungera på alla områden. Den som inte i dag har tillgång till en smartphone riskerar att bli socialt handikappad. Alltmer varor och tjänster säljs via nätet och jag minns snart inte när jag besökte en bank eller resebyrå. De affärskedjor som inte snabbt bygger ut sin näthandel kommer att slås ut.

Ett av de senare offren för den kreativa förstörelsen är våra massmedia. Allt färre köper tidningar och allt färre tar del av SVT via en traditionell TV-skärm då detta kan göras bekvämare via dator med den extra fördelen att man inte heller behöver betala TV-licens. Valet av information har plötsligt blivit fritt och hela världens gigantiska informationsflöde kan nås med några enkla knapptryckningar. Svenska tidningar får det ekonomiskt allt svårare trots statliga subventioner och det är ytterst tveksamt om de kommer att fortsätta i den form de har idag.

Detta skulle säkert innebära en svår förlust om inte press och media hade urartat i en omfattning som man tidigare inte kunde föreställa sig. Detta kan vara en följd av en allt uslare ekonomi men är inte hela orsaken. Sakliga nyhetsprogram har ersatts med journalisternas uppfattningar om nyheterna och dess konsekvenser. Det är sällan man kontaktar utomstående experter utan numera så räcker det att en journalist intervjuar en annan journalist som plötsligt får tjänstgöra som expert.

Detta är inte minst problematiskt då journalistkårens politiska uppfattningar oftast är snedvridna åt en närmast radikal vänsteruppfattning liksom till en nästan undantagslöst grön och teknikfientlig agenda. På senare tid, inte minst efter USAs beslut att lämna Parisöverenskommelsen om klimatet, har media fyllts av de mest osakliga artiklar om de hemskheter som kommer att drabba jordens klimat. De mest absurda överdrifter har varit legio. IPCCs mestadels balanserade analyser kastas på sophögen ungefär som om jordens klimat skulle kunna ändras från en månad till en annan. För några dagar sedan kunde vi i SvD läsa en rapport av Jenny Stiernstedt där havsvattnet skulle kunna stiga med upp till tre meter mot slutet av detta århundrade, det vill säga det tredubbla av IPCCs mest extrema uppfattningar eller sex gånger mer än den mest troliga höjningen.

Journalisternas privata uppfattningar visas inte bara med ord utan även med gester och ögonrörelser där detta är fallet. När en TV-journalist till exempel intervjuar en representant för SD kan det inte undgås att studera hennes ansikte, blickar och minspel som inte ens med bästa vilja i världen kan anses utstråla en objektiv uppfattning. Detta beteende kan ju knappast uppskattas av de cirka 20 procent av landets medborgare som faktiskt stöder SD och liksom de flesta andra betalar sin TV-licens. Detta slag av beteende vid en intervju är något mycket typiskt svenskt och förkommer exempelvis inte i tysk eller engelsk TV. Det är därför naturligt att många svenskar inte ser det som en katastrof om dagens mediavärld drabbas av en ”creative destruction” som fortlöper med all intensitet även om dess ersättning ingalunda är problemfri. Dessvärre har den svenska mediavärlden grävt sin egen grav genom sin uppenbara brist på objektivitet och tilltagande förflackning och som i många fall lett till att man måste konsultera utländska media för att få en oberoende uppfattning.

Gradvis kommer inte bara sekunda företag att drabbas av creative destruction utan säkert även sekunda samhällsservice inom utbildning, säkerhetstjänster och sjukvård. So stayed tuned. Vad vi bevittnar är en oundviklig dynamisk process. Ställer man sig utanför, som kommuniststaterna gjorde under en tid, blir bara fallet desto större och brantare.