Stefan Hedlund

Trots växande ekonomiska problem fortsätter Ryssland att prioritera militär återupprustning. Nya vapensystem introduceras och en omfattande övningsverksamhet genomförs, i syfte att finslipa stridskrafternas nya organisation. Gång efter gång utsätts vårt land för provokationer av olika slag, främst i form av närgånget uppträdande av ryskt stridsflyg, och vi får från tid till annan höra skarpa varningar om allvarliga konsekvenser – om vi skulle drista oss att gå med i NATO.

Det är naturligt att många upplever en allt större oro över denna utveckling. Sådan oro kommer att förstärkas då den ryska militärledningen i september genomför den stora övningen ”Zapad-2017”. Det kommer att bli fråga om omfattande trupprörelser i det västra militärområdet, och i Belarus, allt i syfte att markera emot NATO:s förstärkningar i regionen. En ny kapprustning har satts igång, med inslag av skrammel med ryska kärnvapen. 

Den stora frågan är i vilken utsträckning detta bör uppfattas som hot emot vårt land. Svaret kan för en del säkert uppfattas som mycket obekvämt. Vår befogade känsla av extrem sårbarhet är nämligen inte bara en konsekvens av att Ryssland har återtagit en del av sin tidigare militära förmåga. Betydligt allvarligare – för vår del – är att svenska försvarspolitiker, via en rad av försvarsbeslut, i praktiken har avskaffat inte bara det militära försvaret av vårt land. Borta är även det gamla civilförsvaret och det psykologiska försvaret. Få om några har länge aktiva kunskaper om hur en mobilisering genomförs, och samma gäller kunskaper om exempelvis broars bärkraft. 

Skrotningen av försvaret av Gotland erbjuder ett utmärkt exempel. När det nu sent omsider blivit tal om att åter söka förbereda ett försvar av ön upptäcker man att viktiga anläggningar har sålts och omvandlats för civilt bruk. Det finns inte längre varken garage eller verkstäder för stridsvagnar. Ej heller kaserner och utspisningsmöjligheter för soldater. Övningsfälten måste det förhandlas om. Hamnen i Slite var under flera år av bygge av gasledningen Nord Stream de facto en rysk hamn, och nyligen var den tidigare ubåtshamnen på Fårö nära att säljas till en rysk oligark. Hur många miljarder skattekronor det kommer att kosta att återta det som förlorats är det ingen som vet, och det förblir tveksamt om något av verklig betydelse faktiskt kommer att uträttas. 

Man kan tycka att svenska skattebetalare borde ha rätt att utkräva ansvar, för denna extrema kapitalförstöring och för att vårt land har gjorts försvarslöst, men så kommer naturligtvis inte att ske. De ansvariga förklarar slentrianmässigt att ”det var rätt då”, alltså att det när besluten om skrotning av försvaret togs inte fanns någon anledning att tro något annat än att det aldrig mera skulle bli krig.  

Problemet med att hävda att ingen kunde veta är att det inte är sant. Redan när Vladimir Putin valdes till president, i mars 2000, var det många, undertecknad inräknad, som höjde varnande röster för konsekvenserna av att en man från KGB hade kommit till makten, för att det skulle bli fråga om repression och militarisering. Sådana varningar avfärdades som drivna av russofobi och rysshat. På DN-debatt förklarade en välkänd Uppsalaprofessor att man endast hade ”befordrat en duglig byråkrat”. Vårt en gång potenta invasionsförsvar ersattes metodiskt av allehanda feministiskt-pacifistiska cirkuskonster långt ifrån hemlandet, som att främja kvinnors rättigheter i Tajikistan. 

Även när det stod klart vad den ”duglige byråkraten” hade på sin agenda, framhärdade våra politiker i att någon svensk upprustning inte kunde komma i fråga. Statsminister Fredrik Reinfeldts nedlåtande avfärdande av militären som ett särintresse var i god tradition från försvarsminister Roine Carlssons (s) ökända avfärdande av behovet av nya kustkorvetter till marinen: ”Stora plåtschabrak för att marinofficerarna ska få glänsa på kommandobryggan är ingenting att spilla pengar på.” 

Det politiska reptrick försvarspolitiker av alla schatteringar använde för att kamouflera skrotningen av det militära försvaret var att om Ryssland mot all förmodan skulle återgå till att vara ett militärt hot skulle man få minst tio års förvarning. Under tiden skulle ”återtagning” av försvarsförmågan kunna ske. Även detta var falskt. Trots kriget i Georgien 2008 och den ryska aggressionen emot Ukraina har vi ännu inte sett minsta tecken på en betydande återupprustning. 

Vår sårbarhet idag är inte primärt är en konsekvens av Rysslands upprustning. Kreml hade redan för 5–10 år sedan med enkelhet kunnat inta både Gotland och andra delar av vårt land. Den svenska livslögnen har varit att så inte skulle kunna ske, därför att det skulle provocera fram ett ingripande från NATO, vilket skulle sluta mycket illa för den ryska sidan. 

Den stora chocken kom när Donald Trump förklarade att ingen skall räkna med att få militär hjälp från USA – om man inte är redo att lämna ett rejält eget bidrag till det gemensamma försvaret. Det var som i den berömda sagan av HC Andersen – plötsligt insåg alla att kejsaren var naken. 

I stället för att erkänna vidden av vår säkerhetspolitiska galenskap har de ansvariga valt att ösa vrede över Putin. Det är som om han hade genomgått en personlig metamorfos, från att vara allmänt fredlig och västvänlig till att bli ett hot emot vårt land. Verkligheten är naturligtvis att hans agenda genomgående har varit densamma, nämligen att återupprätta Rysslands status som stormakt. I takt med att NATO har satt hårt emot hårt, har motsättningarna eskalerat, och det finns idag all anledning att hysa oro över främst den ryska retoriken om insats av kärnvapen. 

Det är förvisso primärt fråga om en konflikt mellan Ryssland och USA, och det finns, som Överbefälhavaren brukar understryka, i dagsläget inget hot emot vårt land. Om det faktiskt skulle gå till krig mellan stormakterna bör vi dock kallt räkna med att Ryssland snabbt kommer att besätta både Gotland och de baltiska staterna. Vår vägran att gå med i NATO, och vår avsaknad av egen militär förmåga, verkar i detta sammanhang allvarligt destabiliserande. 

Den bistra sanningen är att Sverige i ett scenario rörande krig i vårt närområde skulle utgöra en del av problemet snarare än av dess lösning. Är det möjligen denna pinsamma insikt som driver den hårda retoriken emot Putin?