Midsommarhelgen är slut för i år och som vanligt har firandet diskuterats flitigt av i synnerhet DN:s kultur- och ledarredaktioner. Hur och varför bör denna helg firas? Här bjuder DN på några tankegångar i absolut världsklass, som till exempel en artikel av Alexandra Pascalidou där hon på ett synnerligen övertygande vis klarlägger att det traditionella midsommarfirandet i själva verket är en del av den svenska strukturella rasismen. Även ledarredaktionens midsommar är främst en integrationspolitisk tilldragelse. I en osignerad ledare förklarar DN att:

Men integration handlar också om känslan av att ingå i en gemenskap. Att bli inkluderad. Och även att få veta att jo, det finns visst svenska normer och värderingar, bortom lagen, nämligen de som tagit den stolta familjen Svensk hit där vi är i dag.

I övrigt är svenskheten ett smörgåsbord där alla får ta vad de vill ha, och vi får inte glömma att bjuda in.

Själva festligheterna tänker sig DN så här:

Låt oss i stället hälsa nytillkomna välkomna till familjen Svensk! Där borta står den laktos- och glutenfria jordgubbstårtan, och halalköttbullarna hittar ni här.

Vem som ska bjuda in vem och på vad är kanske ändå till syvende og sidst en fråga av mindre intresse. Med avstamp i en diskussion om Zorns målning Midsommardans slår DN:s kulturchef Björn Wiman nämligen fast att ”Den bästa bilden av midsommar har alltid funnits i fantasin”  – den som är intresserad av Wimans resonemang rekommenderas att läsa artikeln i DN.

Men säg det lugn som varar – det är mer jobb på gång för DN Kultur, ja kanske till och med för ledarredaktionen. För knappt har midsommarhelgen tonat bort i ett bakfylleskimrande matjessillsmoln över granskogarna förrän det är dags för nästa storsvenska event, nämligen Allsång på Skansen, som hade säsongspremiär den 27 juni. Som många av er vet är detta program en veritabel orgie i svenska flaggor, Kostervalsen och – åtminstone i fjol och i år – en kvinnlig blond programledare med det nordiskt klingande namnet Sanna Nielsen.

Dessa och andra programkomponenter ger upphov till åtskilliga frågor, där jag kan tänka mig att DN Kulturs samlade intellektuella excellens – till exempel en Hynek Pallas, en Kristina Lindqvist, en Björn Wiman och kanske även en Alexandra Pascalidou – skulle kunna både formulera och problematisera problemen samt föreslå de korrekta vägarna inför framtiden. Jag blev så inspirerad av både tidningens olika midsommartexter och den ämnesmässigt näraliggande Allsångspremiären att jag genast fick en obetvinglig lust att själv försöka få komma till tals i diskussionen om svenskhet och integration. Här nedan följer därför några idéer om hur man bäst skulle kunna väcka intresse på DN Kulturdebatt; texten ska

fortsättningsvis läsas som riktad till DN:s kulturredaktion, som ett utkast som skulle kunna byggas ut till en längre artikel. Den preliminära titeln på denna än så länge oskrivna DN-artikel är Allsång på Skansen – strukturell rasism i folkhemsk dräkt? Jag skippar inledningen så länge och går rakt på sak:

***

”TILL ATT BÖRJA MED måste vi fråga oss huruvida Sanna Nielsen verkligen är representativ för dagens Sverige, så som det faktiskt ser ut. Att välja en programledare i rena rama Agneta Fältskog-stilen, vilka signaler sänder det till exempelvis våra nytillkomna, som rimligen bara med yttersta svårighet kan identifiera sig utseendemässigt med henne? Det kan tyckas vara en perifer detalj, men i själva verket blir Nielsen ännu en nyttig idiot, ännu en byggsten i konstruktionen av den strukturella rasismens alltmer ointagliga borg.

DETSAMMA GÄLLER de ständiga bilderna på svenska flaggan, ofta med sockrade och insmickrande vyer av Stockholm som fond. Vems Stockholm? Vems flagga? Vad denna flagga egentligen symboliserar, nämligen korståg och brutalitet, har som bekant mycket förtjänstfullt diskuterats på DN Kultur tidigare i år. Och alldeles oavsett detta är det väl uppenbart att denna flaggmässiga ensidighet knappast underlättar integrationen av våra nytillkomna, om man med integration menar något annat än villkorslöst uppgivande av den egna kulturen. Enklare uttryckt så borde Allsångsarrangörerna ta ett långt större integrationsmässigt ansvar och även hissa flaggor från länder som Syrien, Somalia och Afghanistan. Det är ju som bekant väl känt att tydliga identifikationsobjekt stärker jaget och på så vis i förlängningen fungerar integrationsfrämjande. Det visar inte minst erfarenheter från den svenska högskolan.

NÄR DET GÄLLER MUSIKURVALET så är den etniskt-kulturella ensidigheten rent förfärande – vad sägs till exempel om följande allsångslista från premiärkvällen den 27 juni: Stockholm i mitt hjärta (text och musik: Lars Berghagen), Dagny (text och musik: Owe Thörnqvist), Är du kär i mig ännu Klas-Göran (text och musik: Stikkan Anderson), Sån’t är livet (svensk text: Stig Rossner Musik: Bill Cook), Flickor bak i bilen (svensk text: Ingrid Reuterskiöld Musik: Lee Pockriss), Storfiskarvalsen (text och musik: Storfiskarvalsen), Man ska leva för varandra (text och musik: Bengt Sundström) och som grädde på nationalistmoset Sommar sommar sommar (text och musik: Eric Sandström och Sten Carlberg). Här torde det vara uppenbart även för den mest xenofobiskt lagde att frånvaron av musik från våra nytillkomna kulturer är bedrövligt total. Det är rimligt att fråga sig om inte till exempel en klassiker som Oum Kalthoums Lel Sabr Hudoud skulle tala till minst lika många av tittarna som någonsin Dans på Brännö Brygga. Det är hög tid för en större etnisk mångfald i nästa års Allsångshäfte, med andra ord!

TILL SYVENDE OG SIDST handlar det om rätten att definiera och konstruera vår nationella identitet. Vilkas röster och vilkas perspektiv låter vi dominera vårt gemensamma rum? Vilket samhälle konstruerar vi och gör därmed också till norm och identifikationsobjekt för alla oss som lever här? För alla oss som finns här, i det vi kallar Sverige? SVT:s uppdrag är tydligt, nämligen enligt följande (http://www.svtb2b.se/?page_id=24):

SVT:s program ska präglas av demokratiska och humanistiska värden, folkbildningsambitioner, mångfald och kvalitet och det ska vara tillgängligt för alla oavsett förutsättningar och bakgrund.

Med skrämmande tydlighet står det klart att dessa ”folkbildningsambitioner, mångfald och kvalitet” inte gäller alla, utan den alltmer minskande lilla grupp som fortfarande har monopol på att formulera normer och definiera kategorier. Allsång på Skansen kan tyckas vara ett oskyldigt exempel, men denna till synes lilla hemtrevliga byggsten bär lika stor skuld som någonsin alla hatets brunråttor och kolportörer i förnekandet av mänskliga rättigheter för vissa grupper av människor.”

Ridå.

Oavsett om jag skickar in utkastet till DN Kultur så skulle det inte förvåna mig ett dugg om en diskussion om Allsång på Skansen kommer att dra igång under sommaren, ungefär utifrån de ståndpunkter jag skisserade ovan. Likheterna med midsommarfirandet är alltför stora och möjligheterna till karriärmässig positionering inom journalistbranschen alltför lockande för att inte utnyttja en sån guldgruva som Allsång på Skansen.

Den spännande frågan är om det blir på DN:s eller SvD:s kultursida.