Europa är en världsdel och en idé. Idén om Europa växte fram i mötet med islam. Det var denna andra, och fientliga kultur, som gjorde att européerna, trots inbördes olikheter, började uppleva sig som européer. Det tidigaste belägget för något som kan ha varit en europeisk gemenskapsupplevelse finns i en tidig medeltida text om slaget vid Poitiers 732, där Karl Martell, Karl den stores farfar, med en frankisk armé slog tillbaka de muslimska erövrarna. Efter sjudagarsslaget, heter det, vände europenses tillbaka till sina hembygder. De kom från olika länder och tala olika språk, men de var européer och hade därför ett gemensamt intresse av att försvara sig mot islam.

Slaget vid Poitiers torde vara det viktigaste slaget i Europas historia. Om muslimerna inte hade besegrats hade vi kanske aldrig fått uppleva gotikens katedraler, renässansens målningar och den vetenskapliga revolutionens upptäckter.

I boken Orientalism (1978) menar den palestinske litteraturvetaren Edward Said att islam definierade Europa genom att visa vad det inte var. Said har fått mycket kritik för sina teorier om orientalismen, men på denna punkt tror jag att han hade rätt. Europa är inte islamiskt, så vad är Europa? Den europeiska civilisationen har tre huvudsakliga källor: Aten, Rom och Jerusalem. Grekisk filosofi, romersk rätt och kristen religion.

Det finns en målning av den ganska okände italienaren Giusto de’ Menabuoi (1320–1391), som visar hur den fängslade Johannes av sina lärjungar får nyheter om Jesu under. Johannes ser allvarlig ut, runt hans huvud lyser en gyllene gloria. De är klädda i mantlar i pastellfärger och påminner om tre antika filosofer inbegripna i ett samtal om någon mindre brådskande fråga, ungefär som i Rafaels målning Skolan i Aten.

Den kristna trosglöden, Johannes profetiska rop i öknen, möter här den antika världens behärskning och tankfullhet. Och det är ju så den västerländska kulturen är uppbyggd, som en förening av den kristna tron, representerad av den heliga staden Jerusalem, med konsten, vetenskapen och filosofin i den antika kulturen, representerad av Rom och Aten.

Under antiken utgjorde länderna som omgav Medelhavet, Mare Nostrum eller ”vårt hav” som romarna sade, en civilisatorisk enhet. I denna civilisation ingick Nordafrika, Mindre Asien, Egypten och Levanten. När Rom antog kristendomen blev denna civilisation romersk och kristen. Norra Afrika var lika mycket kristet som Italien eller Grekland och de bildade talade latin.

Två av kyrkans största lärare som bägge kom från Nordafrika. Tertullianus (160-225) var en av de främsta apologeter som kristendomen någonsin haft. Han kom från Kartago. Men den mest kände är nog Augustinus (354-430), som föddes i Tagaste, ett stycke från kusten.

Munkväsendet, som haft en så oerhörd påverkan på Europas utveckling, uppstod i det kristna Egypten. Kloster, där munkarna höll till, upprättades överallt i Europa och blev hem för konstnärligt och vetenskapligt arbete och där bevarades genom avskrifter oersättliga skatter från antikens litteratur.

Islams snabba och våldsamma framryckning på 700-talet delade Medelhavet i två halvor, en kristen och en islamisk. I Nordafrika och Levanten krossades kristendomen och länderna började arabiseras och islamiseras. Man kan behöva påminnas om hur religioner och kulturer har uppstått, blomstrat och gått under genom historien. Så att vi inte tror att det att det alltid kommer att vara som det är.

Jerusalem var en kristen stad som intogs år 637 av Omar, den andre kalifen. Först kom alltså jihad, islams heliga krig, sedan kom korstågen. Jihad hade pågått i fyra hundra år när korstågen inleddes. Man kan se det som ett väldigt sent, och otillräckligt, svar. De kristna länder som hade erövrats av islams arméer är ju fortfarande under islamiskt styre och de kristna blir allt färre. I vår tid har förföljelserna tilltagit och man befarar att kristendomen snart kommer att vara helt utplånad.

Européer har fått lära sig att korstågen var ett övergrepp mot muslimer. Kristna ledare, till och med påven själv, har bett om ursäkt. ”Om historiska ursäkter är viktiga”, skriver Sören Wibeck i sin bok Korståg från 2005, ”kan kanske världen också förvänta sig en sådan från den arabiska sidan för aggressionen under 600- och 700-talen, då islam erövrade de kristna länderna från Syrien till Egypten och Nordafrika samt de kristna kungadömena i Spanien och senare Konstantinopel och det bysantinska imperiet.”

Jag har inte hört några sådana ursäkter. Har du? Tvärtom predikar man intill denna dag i moskéer och koranskolor stolt att detta jihad, detta erövringskrig för att utbreda islam, var rätt och riktigt.

Under antiken och medeltiden föreställde man sig att världen var uppdelad i tre världsdelar: Asien, Afrika och Europa. När islam på 700-talet krossade kristendomen i Asien och Afrika blev Europa den kristna kontinenten. Europa och kristenheten, europé och kristen blev synonymer. Flamländaren Abraham Ortels (1527-1598) är mest känd för att ha gett ut vad som anses vara världens första kartbok. I Ortels Thesaurus geographicus, ett uppslagsverk över geografiska namn från 1578, hittar man under uppslagsordet ”kristen” förklaringen ”vide Europaei”, och under ”Europa” står det ”hodie Christianorum regnum… Europaei Christianos vocant semet ipsos”. Alltså Europa är det kristna riket och ”européerna kallar varandra kristna”.

Under renässansen, med dess kärlek till antiken och de klassiska språken, blev det vanligare att använda ordet Europa istället för kristenheten. Efter Konstantinopels fall 1453 försökte renässanspåven Pius II (1405-1464), få till stånd ett korståg mot turkarna, men misslyckades. Han skrev dock ett brev till sultanen i vilket han kritiserade islam och inbjöd turken att låta döpa sig. I brevet använder påven kristna och européer som synonymer då han prisar de kristna folken: hur starkt är inte Spanien, hur krigsdugligt är inte Frankrike, hur folkrikt är inte Tyskland, hur mäktigt är inte Britannien, hur modigt är inte Polen, hur kraftfullt är inte Ungern, hur rikt, käckt och skickligt i krig är inte Italien!

Turkiet är inte, och har aldrig varit, en del av Europa. Turkiet är en del av den islamiska världen, och under flera hundra år ledde Osmanska riket jihad, det heliga kriget, mot det kristna Europa. Dess arméer nådde ända fram till Wiens portar, där de slogs tillbaka år 1683. Det spelar ingen roll att turkarna erövrade stora områden i Europa. Det gör dem bara till imperialister, inte till européer. Det brittiska imperiet styrde Indien, men det gör inte Storbritannien till en del av Indien eller engelsmän till indier.

Europeiska Unionen gick vilse när den inledde förhandlingar med turkarna om medlemskap. Skulle Tyskland eller Frankrike kunna gå med i Organisation of Islamic Cooperation (OIC) eller Arabförbundet? Nej, självklart inte. Ingen har ens tänkt tanken.

Erdogan själv, den nye sultanen, betraktar inte turkar som européer. I ett tal i Ankara den 22 mars 2017 då han hotade Europa talade han om européer i tredje person: ”Fortsätter Europa på det här viset går inte en enda europé i någon del av världen säker på gatorna”, sade han. Ungefär samtidigt hotade den turkiske utrikesministern för att ”heligt krig” kunde bryta ut i Europa.

Hotet från turkarna har flera gånger genom historien fört européer samman, som i slaget vid Lepanto 1571 och vid belägringen av Wien 1683. Så var det också under det grekiska frihetskriget i början av 1800-talet. Över hela vår kontinent fanns en känsla av att Grekland sak är vår. Det utvecklades en filhellenistisk rörelse (av grekiska filos, vän, och hellen, grek), som understödde grekerna i deras frihetskamp mot turkarna genom pengar, propaganda och frivilliga soldater. Även i Sverige samlades det in pengar till grekerna. Och svenskar åkte ner för att slåss.

Många européer ansåg sig stå i skuld till Grekland eftersom grekerna en gång i tiden frambringat så mycket av det som den europeiska kulturen byggde på. Det smärtade dem att se landet plågas under det turkiska oket. Grekerna fick utstå massakrer, massvåldtäkter och slaveri.

Blodbadet på ön Chios var ofattbart i sin grymhet att vår tids jihadistiska illdåd bleknar vid en jämförelse. Av öns 120 000 invånare överlevde bara 900. Händelserna förevigades av den franske konstnären Delacroix. Målningen hänger i Louvren.

Den mest kände grekvännen är förmodligen den engelske skalden lord Byron, sinnebilden för det romantiska geniet. Han dog den 19 april 1824 i Missolonghi. Det som drev honom var just denna känsla av att Greklands sak var vår, alla européers sak. Byron var fast besluten att riskera sitt liv för det Grekland, vars ljus en gång i ungdomen hade gjort honom till poet, som han brukade uttrycka det. Han gick från att ha varit diktens Napoleon, till att bli en riktig fältherre. Den 5 januari 1824 landsteg han i det hårt ansatta Missolonghi, där han mottogs under folkets jubel. Han hann dock inte uträtta så mycket utan dog i feber. Hela Grekland sörjde, man ville begrava honom i Theseustemplet i Athen.

Prins Eugen av Savojen är även känd som der edle Ritter, den ädle riddaren. Han anses som sin tids främste fältherre, vid sidan om av John Churchill, hertigen av Marlborough. I Nordisk familjebok (första upplagan 1876-99), beskrivs prinsen så här:

”Han ådagalade i striderna ovanlig personlig tapperhet, stort skarpsinne, viljekraft och förmåga att reda sig i svåra belägenheter. På grund af dessa egenskaper kunde han till en del frigöra sig från sin tids trångbröstade åsigter om krigföring och företaga hastiga och afgörande rörelser. Han fordrade mycket af sina soldater, men var derjämte mån om deras välbefinnande och derför af dem synnerligen afhållen.”

Det som framför allt låg till grund för prins Eugens rykte var hans segrar mot turkarna. Från 1683 fram till sin död 1736 tjänade han den habsburgske kejsaren i Wien. Turkarna hade proklamerat jihad, det heliga kriget, mot kristenheten, och i syfte att slutgiltigt göra slut på kejsaren utrustade sultanen Mehmet IV en gigantisk här på runt 200 000 man och tågade hösten 1683 mot Wien. Hären leddes av den ambitiöse storvesiren Kara Mustafa. Han ägde redan 1500 konkubiner, det vill säga sexslavar. Vem vet hur många fler han hade kunnat ta i österrikarnas huvudstad!

Men nu fick han inga fler konkubiner till sitt harem. Istället blev hans här slagen i spillror genom ett anfall av de polska bevingade husarerna. Och Kara Mustafa hamnade i onåd hos sultanen och avrättades. Kanske fick han i stället orörda jungfrur i paradiset? Det är ju lönen för den krigar för islams utbredning.

Vi ska vara glada att den polske kungen Johan Sobieski satte in sin kavallerichock i god tid. För hade han inte gjort det hade vi förmodligen aldrig fått njuta av Mozarts och Strauss toner. Slaget om Wien kan ha avgjort Europas öde. Istället för kyrkklockornas klang hade turisterna i Wien fått lyssna till det gälla ropet från minareter: Allahu akbar!

Efter att Wien hade räddats inledde de kristna en motoffensiv som varade ända fram till 1718. Prins Eugen slår turken i slag efter slag i Ungern och på Balkan, och efter slaget vid Zenta år 1697 där han krossar den trefalt överlägsna, islamiska armén är den turkiska motståndskraften bruten. Det som återstår är att sopa bort resterna. I freden i Karlowitz 1699 fick kejsaren hela Ungern.

Det finns en tysk folkvisa som hyllar prins Eugen, den ädle riddaren. Visan, vars författare är okänd, skildrar belägringen av Belgrad den 16 augusti 1717 där Eugen lyckades inta staden, trots att han bara hade hälften så många män som fienden. Melodin är både käck och pampig. Kriget framställs som en vacker dans, ”ein schöner Tanz”, där turkarna förjagas, ”Alle Türken zu verjagen”.

Prins Eugen var inte bara en österrikisk, habsburgsk eller katolsk hjälte. Han var en europeisk hjälte. För hotet från turkarna förmådde flera gånger frammana känslan av samhörighet hos européer, trots att de var splittrade politiskt och kulturellt. Det var, liksom vid Poitiers 732, en mångnationell, europeisk armé som besegrade turkarna vid Wien.

Även den europeiska sidan begick skändligheter, prins Eugen hade, trots folkvisans käcka verser om kriget som en dans, mycket blod på sitt samvete. Men tänk så här: hur hade det sett ut om vår sida inte vunnit i kriget mot turkarna? Som sagt, kanske ingen Mozart och ingen Strauss. Tänk på alla statyer som hade krossats, bibliotek som bränts och kyrkor som rivits!

En av Sveriges främste experter på huset Habsburg, historikern Nicolaus Rockberger som under många år var huvudlärare vid Försvarshögskolan, gav 1996 ut boken Tusenåriga riken: Österrike och Ungern. Där tar han upp just denna känsla av samhörighet mellan olika europeiska folk. Det är en känsla som ”vid upprepade tillfällen i historien medfört att man vid utomeuropeiska och icke-kristna faror lagt egna trätor åt sidan och istället förenat sig mot det yttre hotet.”

Rockberger nämner ett antal exempel på sådana yttre hot. Han börjar med hunnernas anstormning för att sedan gå över till det arabiska försöket att lägga Europa under islam. Han syftar alltså på jihad, det heliga krig som påbjöds och påbörjades av profeten Muhammed, för att utbreda islam med svärdets makt:

”Nästa stora fara för Europa blev arabernas kraftiga expansion norrut under senare delen av 600-talet och under början av 700-talet. Först expanderade de över Mindre Asien. Där lyckades Bysans stoppa deras anfall mot Konstantinopel, men sedan araberna erövrat Nordafrika och Spanien trängde de långt upp i Frankrike.

Frankerhövdingen Karl Martell lyckades ena de sinsemellan tvistande frankiska styrkorna och i förbund med burgunder och andra stammar slog han araberna vid Poitiers år 732 och tvingade dem tillbaka över Pyrenéerna. Från detta slag är första gången ordet europé belagt. I krönikan talar man om att en här av européer slog araberna.

Ett annat exempel på långtgående europeisk samverkan mot utomstående fiender är korstågsrörelsen. Ädlingar från Väst- och Centraleuropa erövrade gemensamt den heliga staden och försökte sedan under ett par århundraden försvara det heliga landet mot muslimerna.

Några århundraden senare ledde turkarnas angrepp mot Centraleuropa till gemensam krigföring från många europeiska staters sida.”

Det yttre hotet från islam, från dem som inte var européer, förenade fransmän och tyskar, polacker och italienare, norr och syd, katoliker och protestanter. Frans I, som var fransk kung 1515-47, må tillfälligt ha allierat sig med sultanen, men alla européer sörjde när Rhodos föll år 1522, och gladdes över segern vid Lepanto 1571. Riddarna på Rhodos kom från olika folk och talade olika språk, men de var alla europenses och Europas gränsvakter.

Det har som sagt alltid funnits en underliggande känsla av enhet, ett band som band samman européerna. Att både katoliker och protestanter försökte förknippa sina motståndare med turkarna för att svartmåla dem, visar att islam trots allt var den större fienden. När protestanter sade att påven var lika skurkaktig som sultanen betydde det att sultanen var en större skurk!

Något gott kan komma ur den förnyade konflikten med islamisk fundamentalism och jihad: att européerna inser att de har något gemensamt. Det finns något som förenar så vitt skilda länder, både geografiskt och kulturellt, som Grekland och Sverige. Vi tillhör samma civilisation. Edmund Burke uttryckte det så väl då han skrev: ”Ingen europé kan vara helt och hållet främling i någon del av Europa.”