Jag brukar leta efter sakers och tings grundbult, alltså den där lilla sprinten som man kan rycka ut för att sakerna och tingen ska falla samman. Det svenska eländets grundbult, har jag kommit fram till, är den fördärvliga PK-ideologin, särskilt dess människosyn som bland annat innebär att nästan alla människor betraktas som svaga och i behov av välfärdsapparatens hjälp för att låta sig försörjas av ett antal förment starka skattebetalare.

Det finns emellertid ett problem med denna så riktiga och övertygande analys. Problemet är att sprinten inte är så lätt att vrida loss. Hur ändrar man på ett tänkande som leder fel? Framför allt är det svårt för politiker, om man nu prövar den världsfrånvända tanken att politiker faktiskt skulle vilja bekämpa PK-läran, att göra något åt folks värderingar. Sådant kan bara stora statsmän som Churchill göra. Han kunde tala med folk så att de begrep och instämde. Men det klarar inte våra politiker och därför har de en mycket mer begränsad verktygslåda, som i huvudsak består av två instrument, nämligen budgeten och lagstiftningsmakten.

Vilken är då det svenska eländets grundbult som landets politiker, med sin begränsade verktygslåda, faktiskt kan dra loss? Jag tror det är konceptet multikultur. Multikulturen är införd genom lag och kan därför upphävas genom lag.

Ju mer verkligheten förändras runt omkring mig och ju mer jag därför tvingas tänka – en nog så jobbig och otrevlig verksamhet – för att orientera mig och begripa, desto mer bisarr, feltänkt och skadlig förefaller mig föreställningen att staten aktivt bör verka för att främmande kulturer ska få fäste i Sverige.

I sin uppmärksammade studie om Muslimska brödraskapet skriver Magnus Norell och hans medforskare att islamister vill sprida sin islamiska stat över hela mänskligheten och att ”fred i denna process kan det först bli när islam härskar över hela världen”. Mina egna, betydligt grundare, Koranstudier har gett vid handen att jag tror meningen är att islam ska bli en fredens religion när det inte finns några otrogna kvar, vilket jag skrev om för två år sedan.

I vilket fall som helst tror jag att det inom islam, åtminstone det islam som kan studeras på internet, finns en grundläggande vilja att bevara sin kulturella särart och motverka varje form av sammanblandning med en kultur som den svenska. Den uppfattningen får man när man läser exempelvis Islamiska Förbundets stadgar.

Islamiska Förbundet är en av den uppsjö av islamiska organisationer som verkar föröka sig för att leva av svenska statens multikultibidrag ungefär som mikroorganismer i ett provrör med näringslösning. (Hur mycket dessa och andra etniska eller religiösa organisationer, vars uppgift är att förhindra olika migrantgruppers anpassning till det svenska samhället, totalt kostar vet ingen. Hundratals miljoner skulle jag gissa, men det är kanske uppåt väggarna för mycket eller för litet.)

Förbundet ”arbetar utifrån en islamisk värdegrund baserad på Koranens budskap och profeten Muhammads tradition (Guds frid och välsignelse vare över honom)”. Förbundet har kopplingar till det Muslimska brödraskapet och ska enligt stadgarna bland annat hjälpa Sveriges muslimer att ”bevara sin religiösa och kulturella identitet”, ”stimulera medlemsorganisationer och andra muslimska föreningar att inta en ledande roll”, ”påverka och opinionsbilda i frågor som berör den muslimska gruppen och dess intressen i Sverige” samt ”öka deltagandet, inflytandet och representationen av muslimer i de allmänna institutionerna och organ”. Jag tycker att detta låter som en islamistisk lobbyorganisation med syfte att sätta så mycket muslimsk prägel på Sverige som det bara går. Detta finansieras av Sveriges skattebetalare.

Ungefär så låter det överallt där det islam som hör av sig kan studeras. Det islam som hör av sig är det som talar, har hemsidor, debatterar, har organisationer, sitter som miljöpartistisk bostads- och stadsutvecklingsminister och så vidare, det mesta troligen på svenska skattebetalares bekostnad och i multikulturens namn.

Jag kan bli ganska arg när jag betänker att multikultilagarna betyder att jag med skatter och personligt obehag ska betala för att min svenska kultur gradvis ska anvisas en mer undanskymd position. För vad?

Tänk dig ett stånd på Gröna Lund där du för hundra kronor får skjuta dig i foten. Kan det bli en publiksuccé?