Jag har ett önskemål inför valet 2018: Att Marika Formgrens eminenta text häromåret om åsiktsfrihetsdemokrati kontra värdegrundsdemokrati ligger till grund för debatten. Många av oss anser trots allt att en demokrati där alla åsikter får och bör dryftas offentligt (givetvis inom lagens råmärken) är den enda reella demokratin. Länge har dock den dominerande diskursen i Sverige varit att endast åsikter som är kompatibla med en viss värdegrund är välkomna. Frågan är hur klokt det är. Frågan är även om en värdegrund som exkluderar vissa människors åsikter och därtill i praktiken utmålar människor med ”fel” åsikter som dåliga människor (rasister) verkligen är en god värdegrund?

Är åsikter i sig farliga? Eller blir de snarare farliga om de tystas ner, göms undan och kanske frodas i en subversiv miljö? Redan som barn retade jag mig på Thomas Thorilds ord ”Att tänka fritt är stort men att tänka rätt är större” som syns över entrén på Uppsala universitet. Jag respekterar intentionen som, såvitt jag förstår, var att uppmuntra ett dygdigt beteende. Jag respekterar även intentionen bakom den antirasistiska värdegrunden, men tror att försöken att hävda att den – och endast den – är synonym med en god människosyn gör betydligt mer ont än gott.

Självklart finns det en bortre gräns för hur tolerant man ska vara mot det man uppfattar som intolerans, men att i demokratins namn tysta ner folk och i förlängningen därmed begränsa yttrandefriheten är en paradox som vilar på minst sagt tveksam demokratisk grund. Att smutskasta människor med ”fel” åsikter får dem dessutom inte att ändra åsikt, det gör dem bara mer förbannade och rädda. De må måhända tystna, men de knyter näven i fickan. Ilska och rädsla genererar sällan bra beslut då det konformerar, objektifierar och gör att man blir (alltför) attraherad av auktoriteter och enkla lösningar. Så när antirasister kallar invandringskritiska individer för rasister så ökar följaktligen risken för att dessa individer ska attraheras av auktoriteter och enkla lösningar, vilket kanske inte är så lyckat.

Förr i tiden var ofta eliten mer upplyst än den breda massan, men numer, när man exempelvis kan bli en ledande politiker utan vare sig en kvalificerad utbildning eller yrkeserfarenhet utanför politiken, samtidigt som många medborgare är högutbildade och dessutom har tillgång till en outsinlig mängd kunskap, är det annorlunda. Nu tycks det elitistiska föraktet gentemot åtminstone delar av folket finnas kvar, ofta kombinerat

av okunskap. Hur ska folket motiveras att följa ledare som tycks förakta folket och inte sällan kan mindre än vad de själva kan?

Nu är det kanske tid för ansvariga politiker och journalister att öppna sina hjärtan? Tid att be om ursäkt för det svek som den misslyckade migrationspolitiken i allmänhet och mörkläggningen i synnerhet inneburit. Många uppfattar det trots allt som ett landsförräderi och kommer inte att återvända till vare sig ansvariga partier eller ledarsidor dessförinnan. Om ens då.

Denna ursäkt kommer högst sannolikt inte att komma eftersom våra makthavare ofta är livrädda för att erkänna misstag, men ”en dåre som erkänner sin okunskap är en vis man ” säger Buddha. Vi människor är därtill ytterst benägna att förlåta om andra erkänner sin skuld och uppriktigt ber om ursäkt, men om man inte låtsas om sveket, otroheten, förräderiet, finns inte heller möjlighet att läka och gå vidare.

Jag heter Lars Öhman, är 49 år och jobbar som handledare på Folkuniversitetet i Västerås. Jag är beteendevetare och har alltid varit nyfiken på vad som får människor och samhällen att fungera, alternativt inte fungera. Skriver mycket, men hittills mest i mer privata sammanhang. Har dock fått så många påpekanden om att jag borde försöka vidga min läsekrets att det kanske är tid att lyssna på det. Röstade blankt i senaste riksdagsvalet när jag via bloggar och mitt jobb i diverse arbetsmarknadsprojekt började se hur SD:s farhågor alltmer infriades, men hade inte hjärta att rösta på SD. Har emellertid lovat mig själv att inte rösta blankt 2018.