Jag är en ganska hämmad människa såtillvida som att min mammas beslutsamma uppfostran i kombination med ett vekt sinnelag har ingivit mig avsevärd ovilja att såra eller nedvärdera andra människor. Jag drar mig för att kritisera folk, framför allt inför offentligheten såsom till exempel på den här bloggen.

Men när jag läser en krönika av Britta Svensson i Expressen släpper hämningarna. Det är inte så att jag blir känslosamt upprörd mot kvinnan. Jag blir snarare iskall. Jag läser hennes text och säger mig att där står huvudmotståndaren eller kanske snarare huvudmotståndarens språkrör. Hon artikulerar huvudmotståndarens egenintressen.

Hon säger att hon är ”fruktansvärt rädd för att det redan är för sent”:

Det är lätt att bli helt förtvivlad när man läser polisens rapport ”Utsatta områden”. Den beskriver samhällen med en alternativ social ordning där de boende inte finner något större värde i att blanda sig med det övriga samhället.

Britta Svensson har upptäckt ”uppväxtvillkor som liknar dem i Sverige i början av 1900-talet. Extrem trångboddhet, som gör att unga växer upp på gatan. Barnmisshandel. Ont om mat, hunger. Social misär. Missbruk”.

Sedan kommer Britta Svenssons analys och förslag, som ger mig kalla kårar efter ryggraden:

Alla är vi lika, och har samma värde. Vi måste börja om från början i de utsatta områdena, sätta in sociala insatser likt dem som lyfte Sverige ur fattigdom för 100 år sedan. Det behövs mat, frihet från stryk, en egen säng, rena kläder, studiero. Det behövs hjälp att lyfta duktiga elever, och särskilda insatser för dem som inte klarar skolan.

Detta är det välfärdsindustriella komplexets syn på tillvaron. Ett politikervälde med bas i detta komplex styr i Sverige och har styrt i snart femtio år. Denna maktapparat bygger sin makt på föreställningen att den själv har kunskapen, instrumenten och förmågan att lösa alla samhällets problem.

I själva verket är det maktapparaten själv som har skapat de flesta av de problem som Sverige lider av. Migrationen och skolan är bara de tydligaste exemplen.

Hela tanken att det skulle vara välfärdsapparaten som sedan hundra år tillbaka har skapat Sveriges välstånd är så monstruös och självgod att man tappar andan. Vad med driftiga företagare, ambitiösa och ansvarstagande anställda, ett pliktskyldigt civilt samhälle som med goda värderingar betedde sig både medkännande solidariskt och uppfordrande kravfullt? Att påstå att det skulle vara ”sociala insatser” som löst Sveriges problem under de senaste hundra åren är så bedrägligt och propagandistiskt som det bara går.

Fler bidrag och fler terapeuter och socialsekreterare för att lösa problemen med utanförskapsområdena? Kan Britta Svensson tro på allvar att om bara välfärdsstaten presterar mer mat och studiero, fler egna sängar och renare kläder eller vad som helst som den kan komma på så kommer problemen att lösas?

Detta är, enligt min uppfattning hjärnsläpp i världsklass. Nej, det är det inte. Det är den mest skamlösa propaganda för Sveriges makthavare. När politikerväldet och det välfärdsindustriella komplexet så uppenbart misslyckats ska de få mer pengar och ytterligare förtroende.

Det är ungefär som om någon i Paris år 1789 hade argumenterat för att kung Louis XVI borde få mer makt för att kunna åtgärda landets besvärliga situation.