Jag hörde en gång en historia om hur en europeisk flotta besökte Kina, det var under Mingdynastins glansdagar. Det kinesiska hovet – väl skolat i den Konfucianska läran – skakade roat på huvudet. Européerna hade visserligen imponerande vapen, men de verkade sakna all finess och statsmannaskick. Hur kunde man ens drömma om att utmana det kejserliga Kina om man inte ens behärskade de rätta hovnigningarna?

Kineserna hade fel. Det gick alldeles utmärkt att utmana Kina utan att känna till Konfucius. Precis som det går utmärkt att utmana Europa utan att ha en aning om vad demokratisk värdegrund är för något. Att kunna utöva våld, och vid behov oskadliggöra de människor som inte vill samarbeta, är minst lika effektivt. Kanske är det till och med grunden för all politisk makt. Även de maktanspråk som grundar sig på fria demokratiska val måste backas upp av ett tillräckligt stort ‘våldskapital’. Annars kan man inte garantera att den anförtrodda makten faktiskt kan utövas, och därmed saknar den legitimitet. Därför behöver vi polis, militär och Securitasvakter.

En farlig tendens i vår tid, är att man tror att samhällets våldskapital kan ersättas med något annat. Något mer sympatisk – som demokrati, kärlek, antifascism, genusarbete, mänskliga rättigheter etc. Man vill gärna tro att samhället utvecklats till ett ‘högre’ stadium, och att våldet tillhör det förgångna. Men alla de här sakerna är, i bästa fall, komplement på toppen av maktpyramiden. I många fall rör det sig snarare om en modern variant av ‘hovnigningar’. Och fungerade det inte för kineserna, varför skulle det fungera för oss?

Det sägs att man inte ska möta ‘våld med våld’, för det vore att ‘tala terroristernas språk’. Men vilket språk ska man tala, om den som använder våld valt att kommunicera på det sättet? Ska man möta ‘våld med kärlek’? Det låter bra, men vad innebär det i praktiken? Är det riktig kärlek man menar, eller är det låtsad kärlek för att slippa agera? Jag tror att väldigt få människor har kapacitet

att älska någon, som just sprängt ens egen familj i bitar, och varför ska man då älska någon som sprängt en annans familj i bitar? Vore inte det lite beskäftigt? Är det så säkert att ‘icke-våld’ alltid är ett tecken på kärlek? Kan det inte lika gärna vara ett tecken på likgiltighet, rädsla eller verklighetsflykt? Mahatma Gandhi – som väl kan kallas världens främste expert på icke-våld – lär vid något tillfälle ha sagt, att det är bättre att använda våld än att vara feg.

Våld är obehagligt. Jag vet. Men det är just därför det fungerar, i vissa situationer. Vänlighet, ekonomiskt stöd och förståelse är behagliga saker. Det är just därför de ‘inte’ fungerar, i många situationer.

Broder Rashid beskriver träffande i en video, hur den islamska världen lider av en svårbehandlad ‘frihetsfobi’. Jag tror att vårt land – sedan något halvsekel tillbaka – lider av en lika svårbehandlad ‘våldsfobi’. Och mötet mellan de här två världarna, ställer bägge problemen på sin spets. Jag har svårt att tänka mig att någon av kulturerna, kommer att klara sig helskinnad ur det mötet.

Till sist vill jag uttrycka min djupa respekt för människor som – på det personliga planet – avstår våld, och istället väljer att älska människor villkorslöst. Det är en hedervärd hållning, och jag tror den bidrar till att göra världen bättre. Men det är fortfarande en ‘personlig’ hållning, precis som religion är en personlig hållning. Stöper man om den till politik, så ‘älskar’ man mänskligheten på andra människors bekostnad. Man praktiserar ‘icke-våld’, genom att offra andra människors säkerhet. Man tillskriver sig själv en ‘högre moral’, men låter andra betala det moraliska priset.

Politik har sina begränsningar. Politik måste hantera praktiska problem och behöver praktiska lösningar, som fungerar. Därför måste politiken noga skiljas från religionen, filosofin och det personliga känslolivet. Dessa tre saker har nämligen inga begränsningar, och kräver inga lösningar över huvud taget. Hur illa det kan gå när politik blandas med religion, vet vi från den islamiska världen. Mingdynastin i Kina kan väl tjäna som exempel på hur det kan gå när politik blandas med filosofi. Och när det gäller sammanblandningen av politik och det personliga känslolivet, kan jag tyvärr inte komma på något bättre exempel än mitt eget land, Sverige.

Jan-Olof Sandgren är yogalärare, boende i Angered utanför Göteborg. Från början utbildad biolog, med en brokig yrkeskarriär som vaktmästare, biståndsarbetare, illustratör, barnboksförfattare mm. Har legat i politisk träda sedan 80-talet, men har nyligen kastat sig in i debatten om det sekulära samhället och försvar av västerländsk kultur.