I sitt organ Det Goda Samhället har Patrik Engellau, en gång en duktig medarbetare inom det svenska biståndet, skrivit en något missvisande artikel om svensk immigration under rubriken ”Migrationens orsaker”. Jag hoppas det inte skett av illvilja och i medveten tjänst åt odemokratiska krafter. Han påstår att det finns tre berättelser om den svenska immigrationen:

1. Att myndigheterna påstår att migranterna är flyktingarna från kriget i första hand i Syrien.
2. Att migrationen består av folk som lever i fattigdom exempelvis i Afrika.
3. Att migrationen är resultatet av en målmedveten välkomstpolitik från mottagarländernas sida.

Tillsammans ger dessa tre berättelser om migrationen en märklig bild. De hjälper oss inte förstå invandringen till Sverige.

Visst påstår myndigheterna att en del av migranterna är flyktingar, inte minst från Syrien. Så förhåller det sig! En del förmedlas till Sverige av FNs Flyktingkommissarie och utgör personer som tillfredsställer kriterierna för en flykting enligt internationell lag. Andra söker asyl vid gränsen och får sin ansökan prövad. I många fall vägras den asylsökande rätten till invandring, men situationen i hemlandet kan vara svårbedömd och vi kan inte utesluta att personer ibland ges rätt att stanna utan kristallklara flyktingskäl. Men att antyda, som Engellau gör, att myndigheternas tal om flyktingar inte står sig, därför att många som vill komma inte är flyktingar, är missvisande.

Visst är många som kallas flyktingar istället ekonomiska flyktingar utan de politiska skäl som berättigar till asyl. Många, främst från fattiga och ibland laglösa afrikanska länder, hör till denna kategori. Även om de inte är politiskt förföljda kan deras allmänt ovissa situation tillsammans med fattigdom bidra till deras önskan att söka sig ett bättre liv i något rikt land. I princip ger Sverige inte tillträde för personer ur denna kategori. Men är det en så stor sak om någon ändå lyckats få tillstånd? De hör till samma kategori som Vilhelm Mobergs utvandrare och har i många fall kanske bättre förutsättningar att bidra till sitt nya lands ekonomi än den förföljde flyktingen, som har oomtvistlig rätt till bosättning.

Att migrationen är resultatet av en målmedveten välkomstpolitik från myndigheternas sida är ett mycket tveksam påstående. Sverige har som politik välkomnat nordiska migranter och, under en följd av år till början av 70-talet, arbetskraftinvandring. Den fria europeiska rörligheten ifrågasätter vi inte. Dessutom har vi som politik att låta företag anställa utländska specialister, som är av stort värde för vår ekonomi och tillväxt. Det har länge varit svensk politik att välkomna flyktingar som en naturlig del av ett rikt lands humanitära ansvar. Detta har gett oss ett gott rykte internationellt.Världens flyktingar beräknas i dagsläget till 20 miljoner.

Det är en annan sak att påstå att den nyvarande omfattande flyktinginvandringen har sin grund i en välkomnande politik. Detta resonemng förs för långt när ett accepterande av kulturell mångfald tolkas som en inbjudan. Men helt kan tesen om välkomnande politik inte avvisas. Vårt goda rykte och Reinfeldts maning i valkampanjen 1914 att vi skulle öppna våra hjärtan, liksom Angela Merkels välkommen tilll syriska flyktingar till Tyskland, har troligen uppmuntrat många att försöka ta sig från en hopplös flyktingsituation i Syriens grannländer eller fattigdom i Afrika till Europa. Situationen förvärrades av att de demokratiska partierna var passiva och lämnade åt SD att skapa opinion i flyktingfrågan, istället för att strama åt politiken.

Att Sverige är ett framgångsrikt välfärdssamhälle gör det inte lättare att integrera ett stort antal flyktingar. I välfärdssamhället försöker man ge samma rättigheter till alla. Det är nu en stor och svår uppgift att integrera dem som accepterats som flyktingar i vårt land. Sedan 2014 har vi hört och läst mycket från de politiska partierna om vikten av flyktingarnas integration, mindre om hur det går och de konkreta åtgärder som vidtas. Uppgiften underlättas inte av tveksamma historieberättelser, som lätt bidrar till att skapa opinion mot invandrare.

Thord Palmlund, fil.lic. (Lund 1963), verksam inom Sida, bland annat som biståndsattache i Pakistan 68-70, UD inom biståndsavdelningen 71-79, Invandrarverket som generaldirektör 80-88, FNs UNDP (88-06). Nu bosatt i New York.