Alla som besvärat sig något lite för att bekanta sig med statsvetenskapliga teorier känner till begreppet ”nattväktarstaten”, som påstås ha varit den klassiska – vilket i det här fallet betyder stränga, rentav extrema – liberalismens idealföreställning om hur staten skulle organiseras. Staten skulle bara göra det absolut nödvändiga. Den skulle säkerställa att medborgarna kunde sova tryggt om natten, därav dess beteckning. Dess enda uppgift skulle vara att gripa in när den hårda kärnan av mänskliga rättigheter hotade att kränkas, alltså rätten till liv, egendom och frihet (men således inte de senare tillkomna välfärdsrättigheterna såsom gratis utbildning och sjukvård samt hyresbidrag).

Förr i tiden, vilket i det här fallet betyder tjugo år eller mer bakåt, var nattväktarstaten något som nästan alla politiskt intresserade förfärat tog avstånd från. Högerledaren Gösta Bohman anklagades, troligen helt felaktigt, för att ha hemliga böjelser för det nattväktarstatliga. Det var en metod att smutskasta honom, den tidens sätt att säga ”brunråtta”.

Det fanns också en sektliknande skara ungdomlig svärmare som bekände sig till nattväktarstatsidealet och därför aldrig togs på allvar. Den totalt dominerade uppfattningen var att varje idé om att politiken skulle begränsa sig till att upprätthålla en nattväktarstat var orimlig, gammaldags och dum.

Vad ville man i stället? Att nattväktarstatens funktioner skulle hanteras av staten var självklart, men politikens hjärta låg inte där, utan i välfärdsstaten. Nattväktarstaten hade sina naturliga begränsningar. Den kunde inte växa hur mycket som helst. Den var en otillräcklig plattform för en alltmer maktlysten klass av politiker som ville flytta fram positionerna. För dem var välfärdsstaten som klippt och skuren. De enda gränser som fanns för dess expansion var den mänskliga fantasins förmåga att utveckla nya diagnoser och andra välfärdsprodukter och att hitta nya klientgrupper som kunde betraktas som legitima mottagare av de resurser som politikerväldet kunde hämta i skattebetalarnas plånböcker. (I det perspektivet fattar man varför migrationen av nya välfärdsklienter till Sverige har betraktats med sådan tillfredsställelse av systemets makthavare.)

Min poäng (som kanske inte direkt framgår av resonemanget, men enligt min uppfattning i alla fall är en poäng) är att ett land som Sverige egentligen inte har en enda stat utan två. Eller rättare sagt har den svenska staten en dubbelnatur. Den består dels av en nattväktarstat, dels av en välfärdsstat. Dessa stater har i naturtillståndet helt olika människosyner och begreppsvärldar. Nattväktarstatens djupaste instinkt är att banka folk i huvudet och stoppa in dem i finkan. Välfärdsstatens fundamentala drift är att betrakta folk som offer och sedan ge dem körkort och bostad.

I den svenska staten råder ett lågintensivt inbördeskrig mellan dessa två andar. Det handlar om vems ideologi och människosyn som ska gälla. Själva beviset för att det är som jag säger heter Dan Eliasson och är rikspolischef, en man som i egenskap av exempelvis generaldirektör för Försäkringskassan och Migrationsverket förkroppsligar välfärdsstatens tänkande, vilket blir en katastrof när han hamnat i nattväktarstaten och förser våldtäktsmän med ”tafsa inte”-armband i stället för att sy in dem.

Sveriges problem är att välfärdsstaten leder med åtskilliga poäng över nattväktarstaten i det där inbördeskriget. Det blir farligt nu när staten inte längre kommer att kunna göra allt – alltså att förverkliga såväl nattväktarstatens ideal som välfärdsstatens – enligt politikerna deliriska drömmar. Därmed, tror jag, kommer Sveriges öde att avgöras. Nu blir det till att välja. Kommer de allt knappare statliga resurserna att läggas på välfärdsstaten så att den kan ge föräldrapeng och försörjningsstöd eller kommer de att läggas på nattväktarstaten så att den kan ge medborgarna trygg nattvila?

Just nu är det Dan Eliasson och hans meningsfränder som med sitt tänkande styr Sverige. Det kommer på sikt att leda till att nattväktarstaten förfaller och folk tvingas ordna sin trygghet på egen hand eller med hjälp av Soldiers of Odin. Dan Eliasson och hans åsiktsgelikar framkallar genom egna handlingar just den fascism som de påstår sig hata.

Förr var nattväktarstaten något vi betraktade som självklart men otillräckligt. Alltmer kommer vi att se på den som något underbart eftersträvansvärt och kanske ouppnåeligt.