Det här är ett antagligen meningslöst filosoferande kring det utbildningssystem vi har i Sverige idag. Det är min fasta uppfattning att systemet var i världsklass för femtio år sedan. Det är också min rätt övertygade föreställning att det nu för tiden är otillräckligt, kanske rentav undermåligt.

Naturligtvis är jag varken den förste eller ende som när sådana förmodanden. Nästan alla, eller i varje fall många, verkar tro att det ligger till på det viset. Men det är när vi kommer till nästa steg som man kan ha anledning att undra.

Den normala reaktionen inför nu existerande missförhållanden inom utbildningssystemet är att föreslå reformer. Bland reformförslagen finns både stupida idéer och rätt genomtänkta uppslag samt förstås allt däremellan. Riktigt dumma påfund är sådant där som politikerna kommer med av typen ”förstelärare”, ”lärarlegitimation” eller ”nya lärarmiljarder”. Sådant är korkat eftersom det inte påverkar systemens incitament och förmåga till självläkning. Det enda som är bra med sådana förslag, och det är därför politikerna väljer dem, är att de är lätta för politikerna att implementera. Lite mera pengar och lite fler regler, det är enkelt för ett utbildningsdepartement att åstadkomma.

Ett bra förslag, å andra sidan, är till exempel att införa någon form av extern betygskontroll så att skolorna inte längre har incitament till betygsinflation.

Det kan hända att det svenska utbildningsväsendet kan reformeras till hälsa. Men jag är inte så säker på att det faktiskt går. Och om det inte går att reformera på något meningsfullt sätt vore kanske det bästa att helt enkelt lägga ned det och låta ett nytt utbildningssystem växa fram av sig själv (eller kanske låta det gamla förtvina i ro och uppmuntra framväxten av friska, fria utbildningsinrättningar vid sidan av det offentliga; detta är för övrigt vad som ligger i förlängningen av den nuvarande försämringstrenden).

Varför skulle det nu existerande utbildningsväsendet inte gå att reformera tillbaka till gamla tiders storhet? Utbildning handlar, vad jag har förstått, om två saker, dels kunskapsöverföring, dels socialisering.

Kunskapsöverföring innebär att lära eleverna att 7 * 8 = 56, att Karl XII dog vid Fredrikshald år 1718, hur den dubbla italienska bokföringen fungerar samt hur liggsår ska behandlas. Det är rimligt att tro att samhällen fungerar effektivare om unga människor inhämtar sådana färdigheter redan innan de ger sig hän åt den skarpa verkligheten.

Socialiseringen är ett slags uppfostran. De unga människorna ska lära sig att ta ansvar, uppfylla samhälleliga skyldigheter och bibringas attityder och värderingar som ger dem verktyg att hantera framtida utmaningar.

Min ovetenskapliga analys är att det svenska undervisningsväsendet stapplar fram, ehuru med tilltagande möda, när det gäller kunskapsbiten, men helt tappat fotfästet i fråga om socialiseringen. I själva verket tror jag den socialisering som faktiskt bedrivs – värdegrunder, genusteorier, grupparbeten, postmodernism och sådant där – är helt kontraproduktivt eftersom det inympar synsätt i de unga människorna som inte hjälper dem utan snarare stjälper dem i det yrkesliv de senare hamnar i (såframt de inte får jobb på Skolinspektionen). Det är troligen slarvet med socialiseringen som bidrar till att det brister även i kunskapsinhämtandet.

Jag har hittills inte sett några tecken på någon vändning, förbättring eller tillfrisknande på de här punkterna och därför tror jag inte det kommer i framtiden heller. I så fall är det svenska utbildningsväsende mer eller mindre rökt.

Man kan inte förvänta sig någon sund förnyelse i politisk regi. Därför vore den bästa utbildningspolitiken att inte ha någon utbildningspolitik. Utbildningssystemet får köras på sparlåga och skatterna sänkas i motsvarande mån för att folk ska ha råd att skicka sina barn till skolor som ligger utanför det offentliga och dess regleringar och finansierar sig med terminsavgifter. Motsvarande med universitet och högskolor. Kungliga Tekniska Högskolan kan tillsammans med MIT starta en studentfinansierad elitskola för ungdomar som verkligen kan sin matematik.

Har jag blivit nyliberal? Nä. Tycker jag att det är kul att komma med sådana här omvälvande och obehagliga idéer? Nä. Men när man håller på att förlora ett krig är det klokt att vid något tillfälle erkänna sanningen och börja fundera på hur man ska göra i stället i syfte dels att bevara så mycket friskt som det faktiskt kan återstå, dels att lägga grunden för att de goda krafter som finns ska kunna göra maximal nytta genom att skapa nya kombinationer, nya lösningar och nya tänkesätt.

Vore inte detta att bädda för segregering? Jo, troligen, men om de friska äpplena inte får en egen korg kommer de ruttna att förstöra hela skörden.