Sveriges för närvarande mest akuta och svårhanterliga problem är migrationen. Vad beror den på? Det finns tre berättelser.

Den första berättelsen är den officiella, av politikerväldet ständigt artikulerade, nämligen att migranterna är flyktingar undan kriget i första hand i Syrien. Detta är uppenbart felaktigt. Migrationsverket rapporterar att mindre än 14 procent av de asylsökande under de senaste tre veckorna kommit från Syrien. Om man lägger till migranter från Afghanistan och Irak, där krigsliknande förhållanden kan förekomma, blir det ändå inte mer än 27 procent.

Hur stor andel av dessa som i verkligheten hade kunnat sätta sig i säkerhet i det egna landet vet man inte. Men av statistiken att döma tycks kvinnor vara bättre på detta än män eftersom runt tre fjärdedelar av migranterna till Sverige är av manskön. Det märkvärdiga är att år 1995, innan dagens krig hade börjat, migrerade lika många kvinnor som män till Sverige. Männen skulle alltså vara extra benägna att fly när det blir krig och då inte bara från själva kriget, utan också från kvinnorna och barnen.

Trots detta framhålls ständigt att migrantkollektivet flyr för sina liv från olika krig. Den officiella benämningen på migranter är just ”flyktingar” och när media beskriver problem i migrationens spår används ofta uttryck som ”flyktingkrisen”.

Att politikerväldet är så angeläget att kolportera denna berättelse beror på att makthavarna i Sverige gillar migranter. Migranter ger livsrum och utvecklingsmöjligheter till det välfärdsindustriella komplexet och låter politikerna briljera internationellt som representanter för en humanitär stormakt. Det ständiga framhållandet av migranternas vedermödor och krigserfarenheter är ett sätt att förmå eventuellt motvilliga medborgare och skattebetalare att skämmas, hålla tyst och betala utan knot.

Den andra berättelsen om migrationen är att folk som lever i fattigdom exempelvis i Afrika ser en möjlighet att flytta till Europa och hitta en bättre försörjning i form av arbete eller bidrag. Denna berättelse är troligen sannare än den första (och ger vid handen att migrationen inte tar slut även om krigen gör det). Den stämmer också bättre med migrationens könsfördelning än krigsberättelsen, ty en man som flyr från kriget tar rimligtvis med sig frun och barnen, medan en man som söker bättre försörjningsmöjligheter kanske lämnar frun (fruarna, i förekommande fall) och barnen hemmavid tills han etablerat sig i det nya landet.

Den tredje berättelsen är den som jag just antydde, nämligen att migrationen är resultatet av en målmedveten välkomstpolitik från mottagarländernas sida. Man kan resonera om de politiska beslutsfattarnas motiv och avsikter, men att röda mattan de facto rullats ut är det ingen tvekan om. När beslut fattas om att kulturell mångfald ska gälla i Sverige säger man till folk från andra kulturer att de inte behöver anpassa sig efter lokala förhållanden. Det ska vara lätt att migrera till Sverige. Ett land som envist försvarar sin egen kultur, exempelvis Japan, får knappt några migranter. Japan fick 27 tusen asylansökningar under perioden 2013 – 2016 varav 72 stycken beviljades.

I välkomnandet av migranter har också ingått full tillgång till det svenska välfärdssystemet – till och med retroaktivt som när det gäller den nu delvis åtstramade utdelningen av föräldrapenning – och i vissa fall förmånligare behandling än svenskar, till exempel när det gäller tilldelning av bostäder.

Den tredje berättelsen är naturligtvis en särskilt kraftfull förklaring till att Sverige mottagit så många fler migranter per capita än andra länder, vilket avspeglas i befolkningsstatistiken. År 2016 bestod 22 procent av Sveriges befolkning enligt Wikipedia av första eller andra generationens invandrare medan motsvarande siffra för Norge var 16 procent, för Danmark tolv procent, för Island elva procent och för Finland sex procent . Jag tror att skillnaden mellan exempelvis Sverige och Finland till största delen beror på att vår röda matta har varit så överlägset välkomnande.

Visst kan det ligga något även i den första berättelsen, Sveriges näst intill officiella. Men jag tror att den som vill förstå den svenska migrationssituationen måste inse vilken sprängkraft som utvecklas när den andra berättelsen får förena sig med den tredje.