För över ett decennium sedan satt jag i bilen på väg till jobbet och lyssnade på ett radioreportage. Ämnet var kvinnlig könsstympning, då ett nytt fenomen i Sverige. En kvinnlig polis som arbetade i Järvaområdet tillfrågades om hur det kunde komma sig att de som var mest pådrivande för att könsstympa unga flickor i Sverige var flickornas kvinnliga släktingar, det vill säga kvinnor som själva könsstympats och tvingats leva med de psykiska och fysiska konsekvenserna av övergreppen i sina liv. Journalisten var märkbart frustrerad. Borde inte dessa kvinnor vara de ivrigaste motståndarna till stympningarna?

Rent logiskt borde det ju vara så: En kvinna som själv tvingats genomgå smärtan, sveket och det ofta livslånga lidande som könsstympning innebär borde väl göra allt för att hennes dotter skulle slippa? Men så var det inte. Undersökningar hade visat att det var tvärt om. De könsstympade kvinnorna förespråkade könsstympning, medan männen oftare förhöll sig neutrala.

Varför?

Mammorna älskade ju sina döttrar och ville dem bara väl. Det fanns ingen tvekan om att mamman ansåg sig agera för dotterns bästa när underlivet skars sönder till oigenkännlighet.

Polisen levererade det enda logiskt hållbara svar på frågan som jag någonsin hört: För en könsstympad kvinna var det, för att undvika att falla ner i djup depression och ångest, helt nödvändigt att hålla fast vid övertygelsen att stympningen varit absolut nödvändig. Att öppna upp för möjligheten att allt lidande, all smärta och alla begränsningar varit helt i onödan var för mycket för kvinnan att bära. För att kunna motivera det egna lidandet var hon helt enkelt tvungen att intala sig själv att stympningen varit ett absolut krav, och var det ett absolut krav så måste också dottern stympas. Information som hävdade motsatsen avfärdades av kvinnorna.

Under åren har jag upptäckt att denna modell går att använda för att förklara många aspekter av mänskligt handlande som annars är till synes obegripligt: Ju ivrigare en individ har förespråkat en viss åsikt eller ett visst beteende, desto mer krampaktigt kommer han eller hon att hålla fast vid åsikten och beteendet. Individen kommer till och med att – medvetet eller omedvetet – värja sig mot saklig information som objektivt sett borde få personen att ända åsikt. Människan låter sin egna längtan efter bekräftelse styra, även om vi därmed riskerar att hamna väldigt fel. Det är ett psykologiskt fenomen som kallas ”confirmation bias” och om detta har jag skrivit tidigare .

Efter att ha avslutat läsningen av Ann Heberleins bok Den banala godheten så minns jag än en gång den där radiointervjun. Förklaringsmodellen som levererades av polisen är för mig den enda som kan förklara den uppenbara masspsykos som under de senaste åren dominerat svensk politik, media och tjänstemannautövning och som lett Sverige till avgrundens rand: Så många har på individplanet intalat sig själva att de öppna gränserna, den stora migrationen och kulturrelativismen varit absolut nödvändigt och alltigenom gott, att man helt enkelt inte kunnat öppna upp för möjligheten att man haft fel – trots att verkligheten levererat allt fler bevis på att man varit på galen väg.

Jag undrar i mitt stilla sinne hur många tjänstemän på Migrationsverket som har sneglat på sina kollegor när de stått inför att fatta ett uppenbart vansinnigt beslut om PUT, men sedan intalat sig att det är gott att bevilja? Eller hur många riksdagspolitiker som röstat mot en skärpt terrorlagstiftning för att värna terroristens säkerhet trots att de förstått att det leder till ökad fara för medborgarna? Eller hur många vårdanställda som avstått från att anmäla övergrepp eftersom de fått lära sig att det är gott att ta kulturell hänsyn?

Men när tveksamheterna över det egna agerandet gör sig påminda och vi börjar fundera på konsekvenserna av vår snällhet, kickar som regel confirmation bias in och vi avfärdar alla fakta som strider mot vår övertygelse. Skulle vi öppna upp för möjligheten att vår vilja att göra gott i själva verket även har lett till mänskligt lidande som annars kunnat undvikas, blir skuldbördan för tung att bära – alltså fortsätter vi på den upptrampade stigen, såsom vi tror att det förväntas av oss.

Den numera klassiska bortförklaringen ”jag var naiv” kommer snart att ersättas med ”jag gjorde bara mitt jobb” – och den har vi ju hört förr i världshistorien.

Hannah Arendts bok Den banala ondskan porträtterade Adolf Eichmann som en plikttrogen och noggrann byråkrat. Även om det kan tyckas hårt, så måste vi kanske ställa oss frågan om vilka likheter dagens svenska samhälle uppvisar med nazisttidens tyska samhälle? Jag befarar att det inte är så stora skillnader mellan oss som vi skulle önska. I dagens Sverige strävar vi efter att vara duktiga anställda, effektiva tjänstemän och medmänniskor som följer den påbjudna värdegrunden. Vi gör vårt jobb. Vi opponerar oss inte utan ställer upp för systemet, eftersom vi är övertygade om att systemet är gott och syftet med våra ansträngningar kommer att resultera i en bättre värld. Precis som Eichmann gjorde.

Om Eichmann hade lyft blicken från detaljerna hade han kanske sett ondskan som blev resultatet av det system han så plikttroget tjänade. Hur många människoliv som hade kunnat räddas om Eichmann gått emot confirmation bias kommer vi aldrig att få veta.

Men i Sverige lever människor vars liv och verklighet vi fortfarande har möjlighet att påverka till det bättre – förutsatt att vi som individer vågar bryta oss ur masspsykosen, öppna våra ögon för verkligheten och ta ansvar för konsekvenserna av våra handlingar. Även om det smärtar.

Att inse att vår strävan efter att vara alltigenom goda har lett oss bitvis fel är en bra början. Sedan är det dags att spotta i nävarna och ta nya tag, mot mer realistiska mål och med större förnuft. Kanske kan vi då vara goda på riktigt.