Utrikespolitik har av tradition bedrivits på grundval av staters nationella intressen. Detta till synes triviala konstaterande står i skarp kontrast till senare tids utveckling emot utrikespolitik vilande på moraliska grundvalar. Erfarenheterna av västvärldens högtflygande ambitioner att avlägsna misshagliga diktatorer och att byta ut misshagliga regimer visar med all önskvärd tydlighet att detta har varit en olycksalig kursändring, med förödande konsekvenser för i främsta rummet dem vi påstått oss vilja ”hjälpa”.

Det finns två anledningar till detta. Utrikespolitiska äventyr som dikteras av moraliska överväganden kommer inte bara att utmärkas av en avsaknad av tydlig strategi gällande hur uppställda mål om exempelvis ”demokratisering” skall uppnås. Avsaknaden av egna mer traditionella nationella intressen kommer också att begränsa både uthållighet och offervilja, vilket i slutänden ofelbart leder till att det enda man uppnår är att ont görs än värre.

Det grundläggande problemet ligger i en föreställning om att det finns en uppsättning grundläggande värderingar som är både universella och överlägsna. Bägge premisserna är bevisligen falska. Hela bibliotek har fyllts med forskning som entydigt visar att värderingar alls inte är universella. De förekommer i kluster, som definieras av faktorer som religion och region. De förändras mycket långsamt, om alls. De kan inte ändras med direkt påverkan, och de konvergerar definitivt inte mot något slags universell norm.

Till detta kommer att det inte finns något stöd för den etnocentriska västerländska föreställningen om att ”våra” värderingar är överlägsna, och att ”vi” därmed har något slags rätt att tvinga alla andra att omfatta dessa värderingar, även till pris av betydande våldsanvändning. Det praktiska utfallet av EU:s intensiva försök att tvinga Ryssland att bekänna sig till europeiska värderingar har symptomatiskt nog blivit en entydig rysk förklaring att ryska värderingar är annorlunda och att detta är både rätt och riktigt.

Det är dessa i grunden mycket enkla observationer som förklarar varför västvärldens besatthet av att ingripa i länder vars interna problem man bevisligen inte begriper har lett till så omfattande katastrofer.

Att med våld avlägsna Iraks diktator Saddam Hussein må ha framstått som moraliskt vällovligt, men utfallet blev förödande. En bevarad balans mellan Iran och Irak var ett vitalt intresse för väst. Att skapa ”demokrati” i Irak ledde till att Iran kunde inta en betydligt mera aggressiv roll, och att konflikten mellan shia och sunni därmed skärptes. Vilka vinsterna var är mycket svårt att se. Antalet dödade irakier har sannerligen inte reducerats.

Samma kan sägas om ambitionen att avlägsna Muammar Gaddafi, vilket ledde till att Libyen kollapsade och att slussportarna öppnades för en massiv migration över Medelhavet. Och de fulla konsekvenserna av föresatsen om att skapa fred i Syrien genom att avlägsna Bashar al-Assad har vi ännu inte sett. Faran för en militär konfrontation mellan Ryssland och USA fortsätter att öka.

Det fanns sammanfattningsvis god anledning att lyssna till Vladimir Putin när han i sitt tal i FN i september 2015 retoriskt frågade: ”Begriper ni vad ni har ställt till med?”

Katastrofen i Ukraina är ett mera närstående exempel. När krisen blev akut, i samband med EU:s toppmöte i Vilnius i november 2013, stod det klart för alla som önskade se att verkligheten utmärktes av starkt asymmetriska intressen. Medan Europa och USA hade mycket diffusa, om ens några, intressen i Ukraina, utöver de moraliska, hade Ryssland mycket tydliga intressen av både handels- och säkerhetspolitisk natur. Kreml gjorde också mycket klart att man avsåg att försvara dessa intressen.

Den politik väst utformade vilade trots detta på uteslutande moraliska grundvalar, alltså att stater har en suverän rätt att själva bestämma vilka allianser och handelsområden de önskar vara medlemmar av. Det må ha låtit elegant, men när Moskva helt förutsebart satte hårt emot hårt ställdes politiker i väst inför ett avgörande vägval man inte var redo att möta.

Man kunde a) lämna militär hjälp, vilket var alltför farligt, b) lämna ekonomisk hjälp, vilket var alltför dyrt, eller c) göra en deal med Moskva, vilket stod i strid med vår moral. Det enda som återstod var att införa sanktioner, ett val som skulle resultera i omfattande skada både på handel och på politiska relationer mellan Ryssland och väst – utan att på minsta vis påverka den ryska aggressionen.

Den dystra slutsatsen är att moralisk utrikespolitik i grunden är djupt omoralisk, såtillvida att det alltid är någon annan som får betala priset för att vi skall spela moraliska. Amerikanska och europeiska politiker uppmuntrade Ukraina att mucka gräl med Ryssland, men när blodet började flyta flydde man snabbt fältet.

Redan 1985 pekade den amerikanske diplomaten George Kennan, i en artikel om ”histrioniskt” moraliserande i utrikespolitiken, på faran av ”projektioner av attityder, poser och retorik som i spegeln av vår egen fåfänga kan få oss att framstå som nobla och altruistiska men som i relation till internationella verkligheter saknar substans”.

Fallet Ukraina visar tydligt hur rätt han hade. Ändå fortsätter europeiska politiker att spela sitt djupt omoraliska spel av förment moralisk överlägsenhet.