Klimatfrågan

Patrik Engellau

Jag tror mig ha förstått att läsekretsen på den här bloggen är rätt splittrad när det gäller klimatfrågan, som ju egentligen inte är en enda fråga, utan en massa frågor, till exempel om klimatet påverkas av människan, om denna påverkan i så fall är av ondo eller tvärtom gynnsam, om man har en aning om huruvida statliga åtgärder bör vidtas och i så fall vilka åtgärder och vilka effekter dessa sannolikt skulle få och så vidare.

I en del livsfrågor vet jag precis vad jag tycker, till exempel att blodpudding är äckligt medan syrener är underbara, men när jag närmar mig tillvarons stora ovetbarheter såsom Guds existens och det möjliga klimathotet, blir jag agnostiker, vilket betyder velig och tvehågsen.

Den som orkar kan läsa en 55-sidigt rapport bestående av redogörelser inför den amerikanska kongressens representanthus från fyra världsberömda klimatforskare: ”… testimony given by four prominent climate scientists to a hearing of the Committee on Science, Space and Technology of the US House of Representatives on 29 March 2017” kan kolla själv. Man ska veta att rapporten har utarbetats inom ramen för The Global Warming Policy Foundation, som är en så kallad skeptisk, själva skulle de väl säga vetenskaplig, institution.

Av de fyra världsberömda klimatforskarna är en – Michael Mann – en av de ledande ”alarmisterna” och ansvarig för det så kallade hockeyklubbeteoremet enligt vilket jordens medeltemperatur långsamt sjönk från år 1000 till slutet av 1800-talet för att därefter stiga brant uppåt till följd av människans utsläpp av koldioxid. De övriga tre – Judith Curry, John Christy och Roger Pielke Jr – är mer skeptiska till det vetenskapliga konsensus som påstås råda bland klimatforskare.

Här är några slutsatser jag försiktigtvis drar efter att ha läst rapporten (och jag påstår inte alls att detta skulle vara någon sorts minsta gemensamma nämnare för de fyra forskarnas uppfattningar).

Ja, det blir långsamt varmare på jorden.

Nej, det sker ingen ökning av antalet extrema väderhändelser som tyfoner och översvämningar. ”Det finns föga vetenskaplig bevisning”, skriver Pielke, ”till stöd för påståenden att extrema väderhändelser såsom orkaner, översvämningar, perioder av torka och tromber, och motsvarande ekonomiska skador skulle ha ökat under de senaste årtiondena till följd av utsläpp av växthusgaser… Detta bekräftas också av IPCCs senaste bedömningar och av den vetenskapligt granskade litteratur på vilken IPCC baserar sina uppfattningar.”

Nej, man vet inte vad den svaga temperaturhöjningen beror på. Det kan vara solens inflytande, det kan vara människans verk, det kan vara något annat, man vet helt enkelt inte. Det finns en massa klimatmodeller – en sorts verklighetssimuleringar om jag fattat rätt – som med utgångspunkt från hypotesen om att människan är orsaken har försökt göra prognoser. Men prognoserna visar, enligt John Christy, systematiskt fel. Temperaturen stiger helt enkelt inte så snabbt som den borde om problemet enbart vore atmosfärens halt av koldioxid. Här är en bild från Christys artikel:

Klimatmodellerna har förutsett en (sammanfattande och genomsnittlig) temperaturökning enligt den röda linjen medan verkligheten har utvecklats efter den blå eller svarta linje beroende på mätmetod.

(Här vill jag avslöja min okunnighet genom att ställa en naiv fråga. Varför korrigerar man inte klimatmodellerna efter utfallet när det nu år efter år visar sig att de leder till överdrivna förväntningar? Finns det en vilja bakom?)

Ett viktigt spörsmål som de fyra forskarna inte tar upp är huruvida eventuella temperaturhöjningar är gynnsamma eller skadliga. Samtiden verkar utgå från att de är skadliga, men många forskare hävdar motsatsen. Jag vet såklart ingenting.

Sedan kommer man in på frågans sociologiska aspekter, enkannerligen dels kopplingen och samspelet mellan vetenskap och politik, dels den mobbingkultur som utvecklats inom ämnet, och här blir det känsligt.

Vetenskap och politik är två helt olika djur. ”Vetenskapliga framsteg drivs av den kreativa spänning som sporras av oenighet, osäkerhet och okunnighet”, skriver Judith Curry. Politiken handlar om antal röster, ju fler desto bättre. En politikers hetaste, men ouppnåeliga dröm (utom i länder som Sovjetunionen och Nordkorea) är konsensus, alltså att alla de röstande ska vara eniga om att Stalin ska vara deras härskare och lägger sina röster i det syftet. Troligen finns det inom vetenskapen konsensus för olika uppfattningar, till exempel att Einsteins teorier i många sammanhang är överlägsna Newtons, men när föreställningen om en existerande konsensus används som påtryckningsmedel på forskare som har en avvikande åsikt är det farligt. Curry skriver:

Framstegen när det gäller att förstå klimatsystemet hämmas av ett organiserat försök att få stopp på denna kreativa spänning i enlighet med en “konsensus” av innebörd att människan senare tiders klimatförändring. Uppmuntrade av United Nations Framework Convention on Climate Change (UNFCCC) har klimatsamfundet alltför tidigt upphöjt en vetenskaplig hypotes om människans ansvar till etablerad sanning genom att hävda att konsensus råder bland forskarna. Ofärdiga teorier som påtvingas världen genom påståenden om att konsensus råder förhindrar vetenskapliga framsteg eftersom ett antal viktiga frågor aldrig ställs och betydelsefulla undersökningar inte görs.

Pielke skriver att “hans forskning attackerats av tankepoliser inom journalistkåren, aktivistgrupper som finansieras miljardärer och till och med av Vita Huset”. Ändå är Pielke ingen förnekarextremist. Han erkänner problemet med koldioxiden men menar att lösningen inte är en massa statliga åtgärder, utan hävdar i stället att den enda möjliga lösningen är teknisk utveckling (som staten gärna får finansiera genom en skatt på fossiler): ”Om världsekonomin ska slippa fossilerna kommer det att bli genom framsteg inom energiteknologin, inte genom att alla tvingas inta samma uppfattning i klimatfrågan”.

Detaljerna i hur Pielke genom åren häcklats och motarbetats för att han inte instämmer i alla påbjudna konsensussanningar redovisas i en fyrasidig bilaga till hans artikel. Om Pielke talar sant är detta mobbning i världsklass.

Medan forskarsamhället åtminstone resonerar om frågan, om än i alltför hätskt och vildsint tonläge, så har klimatet och dess sanningar fått en egen existens bland politiker, journalister och allmänhet. Här finns inga vetenskapliga tvivel, ingen osäkerhet eller okunnighet. Man vet allt. Svenska Dagbladet låter ”taleskvinnan Claire Nullis vid WMO” framföra sin uppfattning:

Medan dessa diskussioner pågår fortsätter Arktis och Antarktis att smälta rekordsnabbt. Vi ser alltmer extrema väderfenomen som översvämningar, cykloner och värmeböljor. En stad i Pakistan hade 53,5 grader varmt förra veckan.

Jag kollade genast istäcket på Arktis:

2012 är den streckade gröna linjen och den turkosa som slutar i juni är 2017. Jag vet inte om det finns stark anledning till verop.

I Antarktis verkar det inte finnas någon fara enligt bilden nedan. Se särskilt den streckade gröna linjen som var 2013. Då var istäcket större än någonsin.