I den allt mer bisarra retorik som kommit att dominera det offentliga samtalet i Sverige finns inget som på långa när kan mäta sig med föreställningen om en förment gemensam ”värdegrund”. I likhet med så många andra politiskt korrekta floskler finns här ett bedrägligt positivt budskap. Ingen kan väl vara emot ”alla människors lika värde”?

Men vad avses egentligen med denna ”värdegrund”, och vilket är det egentliga syftet med dess införande? Vid närmare begrundan framträder här en djupt obehaglig bild av ett accelererande sönderfall av det demokratiska samhällets grundvalar, aktivt påhejad av en krets av starkt motiverade aktivister som, i Lenins anda, har lyckats besätta samhällets ”kommandohöjder” – inom medier, politik och statsförvaltning.

Till det demokratiska samhällets grundvalar brukar man räkna åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Representanter för de etablerade medierna brukar också vara angelägna att framhålla det fria ordets betydelse. Det otäcka i den nu pågående utvecklingen ligger i att denna rätt i allt högre grad är på väg att reserveras för dem som tillhör den självutnämnda politiskt korrekta eliten. Avvikande åsikter brännmärks som uttryck för rasism, fascism och/eller nazism, på sätt som för de allra flesta verkar effektivt avskräckande.

Kungstanken bakom principen om yttrandefrihet brukar ofta uttryckas i ord som (felaktigt) tillskrives den franske filosofen Voltaire: ”Jag må avsky dina åsikter men jag skulle ge mitt liv för din rätt att uttrycka dem”. Är det någon som kan tänka sig Anders Lindberg på Aftonbladets ledarsida förklara sig vara redo att ge sitt liv för, exempelvis, Sverigedemokraternas rätt att hysa och uttrycka åsikter han själv anser vara förhatliga? Samma kan frågas om Peter Wolodarski på DN:s ledarsida, och om en rad andra företrädare för den självutnämnda svenska åsiktspolisen.

Det som nu pågår i vårt land är en djupt oroväckande marsch emot den världsbild den engelske författaren George Orwell en gång så träffande skildrade, i böcker som kritiserade den kommunistiska ordningen i Sovjetunionen.

Liksom i boken Djurfarmen kan vi notera att de som mest ihärdigt propagerar för en ”gemensam värdegrund” och för ”alla människors lika värde” uppenbart anser att vissa – grisarna – är mer jämlika än andra. Och när man lyssnar till de ”goda människornas” retorik om könsmaktsordning, strukturella post-koloniala hegemonier, de-kolonialism och annat veritabelt snömos kan man svårligen undgå att minnas Orwells mest klassiska verk, 1984, och det ”nyspråk” som där talades i det totalitära samhället Oceania.

Floskelmakeriet har en uppenbart sammanhållande funktion, att skilja oss, de goda människorna, ifrån dem som är oss förhatliga. Det tjänar därmed även som ett effektivt lojalitetstest. Liksom medborgare i Sovjetunionen förväntades bekänna sig till att vara ”sovjetmänniska”, vilket innebar att stödja kommunistpartiet, måste den goda människan i Sverige bekänna sig till att vara en post-kolonial feminist som anser att en somalisk bonde har samma rätt till svensk välfärd som den som i decennier har betalat svensk skatt.

Aftonbladets ledarsida får här samma roll som ledarsidan i Pravda. Här utpekas vem och vilka som för dagen är huvudfiender, och här utmejslas vilka slagord som för dagen är centrala – rasister, fascister, nazister, osv. Medlöpande krönikörer kan sedan hoppa på med frågor om de bruna råttorna skall avlivas med gift, eller kanske med gas?

Det rör sig samtidigt om en långt driven projicering, där de som med störst frenesi brännmärker olika former av misshagliga sociala medier som ”hatsajter”, samtidigt är de som med störst iver nyttjar invektiv av typen rasister, fascister, nazister och bruna råttor. Hyckleriet är minst lika slående. Journalister som älskar att hänga ut och brännmärka människor som inte kan försvara sig väljer, om de själva skulle råka bli granskade, genast att ta till snyftvalser om hot emot demokratin.

Det mest uppenbara beviset för hur falsk den förment gemensamma värdegrunden verkligen är ligger i den allt tydligare segregering av det svenska samhället som tar sig uttryck i allt från särskilda forum för etniska minoriteter till skilda tider för kvinnor på offentliga badanläggningar. Bakom floskeln om ”rasifiering” döljer sig en verklighet där olika särintressen, alltifrån islamister till extremfeminister, definierar växande delar av det svenska samhället som ”sina” zoner där deras regler gäller.

I denna ”rasifierade” värld ersätts idealet om en opartisk nyhetsförmedling av en allt mer aggressiv agendajournalistik. Idealet om en opolitisk statsförvaltning undergrävs av politiskt sakkunniga som gallrar den information statsråd och myndighetschefer får på sina bord, och systemet befästs av att både medier och statsförvaltning rekryterar ungdomar som brinner för att ändra samhällsordningen. Resultatet av ”värdegrunden” blir att både demokratiska och statsrättsliga principer trampas under stöveln, i parti och minut.