På anslagstavlan fanns en lapp signerad ”Nietzsche” med texten ”Gud är död”. Därunder satt en lapp signerad ”Gud” med texten ”Nietzsche är död”.

Jag har alltid undrat vad Nietzsche menade med att Gud är död. Hade Gud hastigt insjuknat och avlidit och hur hade detta i så fall gått till?

Efter att under mitt liv ha läst mer än ett halvdussin böcker av Friedrich Nietzsche och därvid egentligen inte förstått någonting, varken svaret på denna fråga eller något annat filosofiskt påfund av tänkaren, samt därefter, närmare bestämt häromdagen, avlyssnat en föreläsning av min brasilianske favoritföreläsare Clóvis de Barros Filho på en och en halv timme kan jag nu förklara allt du behöver veta om valrossmustaschens teorier. (Det är ingen idé att försöka läsa Nietzsche. Clóvis kallar hans framställningskonst för ”hallucinatorisk”, nästan lika obegriplig som Kants.)

Vi kan utgå från begreppet nihilist. Alla vet vad som menas. En nihilist är en person som saknar högre värden, som varken tror på Platons idévärld eller Aristoteles ”kosmos”, Bibelns himmelrike, Marx ”klasslösa samhälle”, ”Sanningen” eller något annat Evigt och Eftersträvansvärt, till exempel den ädla konsten eller människans fulländning genom gudomlig nåd. Nihilisten tror bara på det jordiska här och nu.

Det har nog alltid ansetts skämmigt att vara nihilist. Det finns, vad jag eventuellt lyckats förstå, inga hyllade tänkare, utom möjligen de grekiska stoikerna, som försvarat nihilismen. Förrän just Friedrich Nietzsche. Han blev nihilismens förkunnare (utan att kalla sin lära för detta; tvärtom kallar han sina motståndare, dem du kallar icke-nihilister, till exempel anhängare av Jesus, för just nihilister, allt för att förvirra läsaren ett par snäpp till).

Nietzsche påpekar en sak (enligt Clóvis, alltså) som jag inte hade tänkt så särskilt på, nämligen att det Höga och Sanna och Ädla, till exempel Platons idévärld eller Jesu paradis eller Den Gudomliga Konsten, egentligen inte finns. De är mänskliga konstruktioner. Samma sak med ”det klasslösa samhället”. Påhitt. När människan tillber och hyllar sådana anordningar så uppvaktar hon bara sina egna fantasifoster, vilket Nietzsche tyckte var ovärdigt och larvigt.

I stället borde människorna lämna amsagorna därhän och ägna sin kropp och själ åt det som verkligen finns, nämligen jordelivet här och nu. Det betyder inte att han rekommenderar att folk ska bete sig som svin, bara att de lägger av med sina deliriska infall.

Gud är ett sådant deliriskt infall, menade filosofen. När han förkunnade Guds död menade han att mänskligheten borde befria sig från tvånget att hylla och hedra sina egna mesiga hugskott och i stället bli människor på riktigt, människor som klarar sig utan metafysiska kryckor. Du har hört att han myntade begreppet Övermänniskan? Övermänniskan är precis en sådan som lagt avgudarna på hyllan och därigenom kommit ut som fullvärdig Människa.

”Sanningen” är, enligt detta tänkande, en mänsklig idékonstruktion som inte har någon motsvarighet i den verkliga världen. Clóvis lägger en banan på bordet och frågar sina studenter om det ligger en banan på bordet. De svarar inte och han börjar resonera. Banan? Alla bananer är olika. De borde därför betecknas olika. Dessutom förändras de över tid, idag mogen, i morgon rutten. Föreställningen ”banan” är en praktisk konstruktion som är just praktisk (bananerna ligger i samma låda och har samma kilopris), men inte ”sann” i någon absolut bemärkelse.

Vår tids postmodernister brukar hävda att det inte finns någon sanning, utan bara partsinlagor. Clóvis säger att det var Nietzsche som uppfann detta slags filosofi. Hela postmodernismens och därmed PK-ismens tänkande har sitt ursprung hos Friedrich Nietzsche (1844 – 1900).

PS En fråga som gnager på mig är hur Clóvis lyckats begripa Nietzsche och förklara honom så jag tycker jag hänger med. Jag har läst ett otal fackfilosofer som försökt förklara Nietzsche och aldrig begripit. Är Clóvis en bluff? Hittar han på en förklaring så att den går att begripa? Men i så fall är han en märkligare filosof än Nietzsche själv.