Min portugisiskalärarinna hade sett en svensk film från 2016 som hette just så, The Swedish Theory of Love, av en Erik Gandini, och ville diskutera den med en expert på svenskhet, vilket hon anser att jag är med tanke på att jag bott ganska länge i landet.
Jag började med att se filmen. Den tar sin utgångspunkt i en socialdemokratisk skrift från 1972, Familjen i framtiden – en socialistisk familjepolitik, där det föreslås att politiken ska inriktas på att säkerställa att relationer mellan människor baseras på kärlek, inte på ekonomiskt beroende. Eller som filmens speaker formulerar det:

Då blev det dags att ta ännu ett steg framåt och frigöra oss från gammaldags, omoderna familjestrukturer som styrde hur vi levde tillsammans och gjorde oss beroende av varandra. Idén var djupt rotad i den mest svenska av alla värderingar: oberoende. Vintern 1972 lanserade några politiker en revolutionerande vision för framtiden. En idé, som om det genomfördes, skulle göra livet bättre för oss alla. Det var dags att frigöra kvinnan från mannen. Frigöra de äldre från sina barn, frigöra tonåringarna från sina föräldrar.

”Varje människa ska behandlas som en självständig individ och inte som bihang till en försörjare”, förkunnar Olof Palme i filmen. ”Det gäller att skapa sociala och ekonomiska villkor som gör en oberoende som individ.” Bara sanna och äkta känslor skulle förmå människorna att umgås och leva ihop.

Filmen handlar om hur det faktiskt blev så här ett halvsekel senare. Utvärdering, typ. Nästan hälften av alla hushåll är ensamhushåll. Det är inte ovanligt att kvinnor köper sig spermadoser och får barn på egen hand. Folk kan ligga döda i hemmet i åratal eftersom ingen saknar dem (inte ens hyresvärden märker något eftersom hyran betalas automatiskt per autogiro; en detalj som portugisiskalärarinnan ansåg nästan ironisk). För att ha något att göra organiserar sig svenskarna i skallgångsgrupper till veckändan och ger sig ut att söka efter försvunna människor. En svensk läkare hade flyttat till Etiopien för att undslippa ”den andliga nöden”.

Sammanfattningsvis har det blivit fasansfullt och ensamt. Sverige sökte oberoende och fick ensamhet. Är det så? undrade portugisiskalärarinnan.

Spontant sa jag ja, för bilden är förenlig med mina grundföreställningar och kanske fördomar om välfärdssystemet, men vi behövde inte tala om filmen särskilt länge, lärarinnan och jag, innan vi fick myror i huvudet, två stycken, närmare bestämt.

Den första myran i huvudet var att oberoende och ensamhet ju inte alls behöver hänga ihop. Att staten bjuder på utbildning så att folk kan lämna sina begränsade omständigheter och göra klassresa betyder väl inte att de behöver bli ensamma? Nej, det är klart, men om staten bjuder på försörjningen så att folk inte behöver gå ut annat än för att köpa mat (som det sägs i filmen), då har väl staten skapat ensamhet?

Lärarinnan var inte övertygad. Att staten mer eller mindre lättvindigt hanterar folks försörjningsbörda är förstås tvivelaktigt men inte för att det skulle leda till ensamhet. Tvärtom, den ekonomiska friheten ger ju större möjligheter att träffa andra människor än om man måste lufsa iväg till ett kanske monotont och trist arbete varenda dag.

Jag har massor med invändningar mot välfärdsstaten, men jag insåg att på den här punkten måste välfärdsstaten frikännas. Den skapar inte ensamhet.

Därmed hamnade vi i sällskap av myra nummer två. Om ensamheten trots allt faktiskt existerar och inte kan skyllas på staten, vad beror den då på?

Vi kom fram till att det kan finnas två alternativa eller kanske varandra kompletterande förklaringar. Den första ensamhetsteorin är att det finns en defekt i människans natur. Ensamhetsgenen är långt starkare än gemenskapsgenen. Att alla andra folk än nutidens svenskar ändå umgås så flitigt beror på att de är tvingade därtill för sin försörjning och överlevnad, typ att kvinnan är dömd till svält om hon inte har en manlig försörjare. Utan ekonomiska och andra beroenden således försvagad gemenskap.

Den andra ensamhetsteorin är mycket djärv. Den utgår från hypotesen att det eventuellt är fel att betrakta ensamhet som ett olyckligt tillstånd. Folk kanske helt enkelt vill vara ifred. De mår bra av ensamheten och söker den aktivt. Lärarinnan sa att så var det i alla fall med henne själv. Hon tycker de flesta människor är tråkiga och har inget emot att inom rimliga gränser vara själv.

Märkte du mitt ordval: ”själv”? Min uppfattning är att ”själv” i betydelsen ”ensam” är en rätt sen språklig nyordning. ”Själv” är en eufemism för ”ensam” som börjat användas i takt med att folk är – kanske väljer att vara – mer ensamma. Att vara ”ensam” är socialt stigmatiserande. Att vara ”ensam” är att vara solo och lite ledsen för det. Att vara ”själv” är att vara solo och nöjd.