Det lät ju så bra! Den humanitära stormakten skulle befästa sin plats på världskartan, mångkulturens vinstkoncept skulle bevisas och landet bli en internationell förebild. Vi lyckades till och med mygla oss till en plats i Säkerhetsrådet.

Så uppmärksammades att ett gäng småpilska svenska kvinnor inte kunnat hålla händerna borta från de ensamkommande barnen och så var debaclet ett faktum.

Fernissan krackelerar nu.

Små, små droppar av sanning faller i ett stadigt taktfast tempo som växlar mellan andante och moderato. De sexuella övergreppen mot ensamkommande, de försvunna barnen, människohandeln, våldtäktsstatistiken, kommunernas rop på hjälp. Vittnesmålen från ett samhälle vars beståndsdelar faller samman som ett korthus: Sjukvården, polisen, äldrevården, skolorna, biblioteken, simhallarna…

PK-ismen urholkas och begrepp som ”värdegrund” och ”allas lika värde” ekar allt mer ihåligt och ifrågasätts allt oftare. Sakta men säkert har nämligen allt fler svenskar noterat att den egna vardagen har förändrats, och det inte till det bättre. Tidigare har få eller inga vågat protestera. Riskerna för repressalier har varit påtagliga. Det har existerat en övertygelse om att den som officiellt kritiserar eller ifrågasätter PK-ismen drabbas av långtgående bestraffningar både i yrkeslivet och privatlivet. Om övertygelsen har varit med sanningen överensstämmande eller inte har egentligen varit oviktigt, så länge som rädslan varit verklig.

PK-ismens värdegrund har stöttats av media och kändiselit, som alla betonat hur fullständigt självklart det varit att öppna hjärtan varit synonymt med öppna gränser. Endast nazister, rasister och brunråttor var onda (alternativ dumma) nog att inte hålla med.

Att acceptera var att bevisa sin godhet – och vem ville inte vara en god människa?

Men.

Det handlade aldrig om godhet, utan om pengar, makt och egen vinning.

Den altruistiska godheten var bara en chimär, ett krav som vilade uteslutande på den skattebetalande befolkning som förväntades betala kalaset. Det välfärdsindustriella komplexet som håvat in vinsterna har nog länge förstått hur det legat till: Det har hela tiden funnits vinnande grupper och förlorande grupper. De vinnande grupperna har varit exempelvis de politiker, advokater, och entreprenörer som gjort ekonomiska och/eller karriärmässiga vinster på PK-ismen, samt de människosmugglare och välfärdsimmigranter (varav majoriteten män) som kunnat utnyttja både svensk välfärd och svensk godtrogenhet. De förlorande grupperna har varit skattebetalarna som fått betala kalaset, de redan svaga som fått se sin vardag försämras ytterligare, samt de flyktingar (varav majoriteten kvinnor och barn) som antingen varit för fattiga för att ta sig till Sverige och därför blivit kvar i flyktinglägren eller fått uppleva hur samma förtryck man hade flytt ifrån fortsatte i Sverige.

Hela kalaset baserades ända från början på att grupp skulle ställas mot grupp, men för att det skulle fungera krävdes att folk var tysta och lät sig övertygas om att allt som verkligen betydde något var att vara snälla och välkomnande. Ja, vi har till och med fått lära oss att terrorism och mord ska mötas med kärlek.

Även bland dem som var mest positiva till de öppna gränserna fanns i själva verket väldigt få som drevs av genuin och osjälvisk människokärlek. Det politiska kappvänderiet slår dagliga rekord, där den som var fascist igår är Fridolin idag. Månatliga bidrag i tiotusenkronorsklassen räckte inte för att få mer än 162 stockholmare att öppna sina hem för asylsökande trots att över 15 000 deltog i demonstrationen för flyktingmottagande i september 2015. De kvinnor som tagit emot ensamkommande som sina egna barn fick en rundlig ekonomisk ersättning, och många fick dessutom sällskap i sängen.

Det vi idag ser är hur den humanitära stormakten står med rumpan bar. Vi var inte bättre, inte godare, inte mer osjälviska än så här. Vi formade gärna handhjärtan framför Expressens fotografer men gjorde ingen verklig insats utan egen vinning. Kärleken till medmänniskan var aldrig större än kärleken till oss själva. Nu ligger korten på bordet, och på många sätt är det något att välkomna. Fortsättningsvis slipper vi förhoppningsvis de vackra men innehållslösa orden så vi kan koncentrera oss på att göra om och göra rätt och på så sätt hjälpa dem som mest behöver det på rätt sätt.

All samhällspåverkan till trots har Sverige knappt börjat ana konsekvenserna av de senaste årens öppna hjärtan. The worst is yet to come och samtidigt krävs att vi inleder en smärtsam utvärderingsprocess för att – om möjligt – styra den knappt sjödugliga galären bort från de vassaste reven i horisonten. Någon angenäm resa lär det inte bli: Kapten får ropa sina kommandon med rumpan bar medan roddarna protesterar alltmer högljutt vid årorna och omvärlden muttrar ”vad var det vi sa?”.

Bon voyage.