För att problem ska kunna lösas, måste de först benämnas. Nu är det gjort. Ann Heberlein har skrivit boken Den banala godheten som släpptes den 15 juni som den första titeln på förlaget Greycat Publishing. Boken är en gigantisk uppgörelse med den banala godhet som Heberlein definierar som ”den oreflekterade vilja att göra gott utan att ta ansvar för handlingens konsekvenser” och som har präglat svensk politik och debatt under de senaste åren.

Bokens undertitel, Mångkultur, integration och svenska värderingar, sammanfattar innehållet och att det funnits ett behov hos människor att få närma sig just dessa frågor tydliggjordes genom försäljningsstatistiken – 36 timmar efter lanseringen toppade boken försäljningslistorna hos både Adlibris och Bokus.

Efter att ha kommit över den initiala chock som drabbade redan vid innehållsförteckningen (”kan hon verkligen skriva om det här?”) och sedan snabbt fördjupades (”kan det verkligen vara sant att det är så här?”) infann sig en lättnad som blev allt större ju fler sidor som avverkades.

Den banala godheten är nämligen en plågsam men samtidigt befriande läsning, där Heberlein sida upp och sida ner – genom att blanda djupt personliga reflektioner och erfarenheter med en stundom nästan provocerande saklighet – avhandlar ämne efter ämne som samhällsdebatten annars tassar runt som katt kring het gröt: Relativiseringen av våldet, bilbränderna och sexualbrotten, kulturrelativismen, de papperslösa, hedersvåldet och terrorismen bara för att nämna några. Heberlein går vidare genom att våga problematisera mångkulturen, identitespolitiken och integrationen. Finns det verkligen bara fördelar eller även nackdelar – och vilka är i så fall dessa nackdelar?

Över boken som helhet vilar frågan: Hur kunde det bli så här?

Heberlein besvarar frågan genom att beskriva ett känslostyrt Sverige som kommit att präglas av viljan att göra gott, oviljan att ifrågasätta och tendensen att tro gott om alla, även i situationer då det egentligen krävts kritiskt tänkande och sunt förnuft. Individers vilja att göra goda handlingar har fått ange riktningen för vad som har ansetts korrekt och riktigt, samtidigt som handlingarnas konsekvenser har fått liten eller ingen uppmärksamhet.

Genomgående för Heberleins resonemang är att även begreppet godhet behöver definieras och ifrågasättas, eftersom den annars kan resultera i något som är både destruktivt och kontraproduktivt. Moral handlar nämligen inte om känslor utan om förnuft, och när vi nu börjar summera den banala godhetens konsekvenser framträder ett brutet samhällskontrakt och ett folkhem som förändrats till oigenkännlighet. Vår oreflekterade vilja att vara goda har i själva verket resulterat i ökat lidande, på såväl individ- som samhällsnivå.

Bokens titel anspelar på Hannah Arendts bok Den banala ondskan, där Arendt porträtterar SS-officeren Adolf Eichmann som mer av en plikttrogen byråkrat än en psykiskt sjuk mördare. Eichmanns lojalitet till det nazistiska systemet (en lojalitet som i hans sammanhang betraktades som gott och föredömligt) resulterade i obeskrivlig ondska eftersom den bidrog till miljoner människors död.

Under läsningen av Heberleins bok tvingas jag brottas med tanken på om Sverige idag är ett land där tusentals tjänstemän och politiker tävlar om att vara lika plikttrogna mot den svenska värdegrunden som Eichmann någonsin var mot den nazistiska – och att det är denna lojalitet mot systemet som skapat det svenska samhälle som möter oss idag: Föreningsfriheten gör det lagligt att tillhöra en terrororganisation som exempelvis IS, asyllagstiftningen gör det ofta omöjligt att utvisa asylsökande terrorister och den svenska skattefinansierade välfärden finansierar dessutom svenska terrorister genom att bevilja dem olika former av bidrag när de begår krigsbrott i andra länder.

Ann Heberlein levererar alla beståndsdelar till ett dignande smörgåsbord av ”så rätt vi tänkte, så fel det blev”. Min reflektion är att det samhälle och de fenomen som Den banala godheten beskriver, uppvisar alla tecken på masspsykos: De kritiska röster som så desperat hade behövts för att skaka sans och vett i ett blint och skenande värdegrundssystem, har under lång tid antingen självmant tigit eller aktivt tystats. De negativa konsekvenserna av detta har vi bara sett början av, men de kommer ta generationer att ställa till rätta – om det ens är möjligt.

Intrycket av Den banala godheten är att det handlar mindre om läsupplevelse och mer om att utsätta sig. Det går helt enkelt inte att med öppet sinne ta till sig bokens innehåll och sedan oberörd lägga den ifrån sig. Det blir omöjligt att påstå att man inget visste och med vetskapen följer ansvaret att agera.

En återkommande punkt hos Heberlein är att varje myndig individ måste betraktas som ansvarig för sina egna handlingar och beslut och få bära de fulla konsekvenserna av sitt eget agerande. En bortförklaring som länge har använts av politiker och tjänstemän i (nästan) alla läger för att ursäkta även irreparabla misstag är att man anser sig ”ha varit naiv”. För den som läst Heberleins bok är det inte längre möjligt att vara naiv. Just därför borde Den banala godheten vara obligatorisk läsning, för samhällsengagerade medborgare i allmänhet och förtroendevalda och tjänstemän i synnerhet.