Per Gudmundsons huvudledare i Svenska Dagbladet den 19 juni tog ett strupgrepp på mig på ett sätt som jag inte upplevt på länge. Tonläget är lugnt och lågt och slutsatserna är försiktigt formulerade. Men det känns som om han på sitt torra sätt bekräftar en misstanke man länge gått och burit: nu är hoppet ute för att Sverige ska kunna hantera migrationssituationen i de ordnade former vi hoppats på.

Gudmundson startar med en presskonferens med polishöjdare förmiddagen den 7 april, en dag då polisen plötsligt fick annat att göra i och med eftermiddagens terrorattack på Drottninggatan. Men Gudmundsons skildring av presskonferensen ger en känsla att vad polisen redan då lågmält men definitivt ville säga var att ”vi klarar inte det här”.

”Människor som ligger på sjukhuset med kulor i sig säger att de har blivit hundbitna. Ingen vill berätta.” Mats Löfving, nästan två meter lång och med utstrålning av ren handlingskraft, verkade ha nått en gräns. Vad kunde han egentligen göra?

Löfving, chef för polisens Nationella operativa avdelning, det som förr kallades rikskriminalen, berättade om problemen polisen möter vid grova våldsbrott i vad man kallar särskilt utsatta områden. Unga gärningsmän som har närmare till det grova våldet än någonsin tidigare. Som drar vapen för en skitsumma eller en upplevd oförrätt. Som skjuter mot huvudet för att offren allt oftare bär skyddsväst. Som skrämmer hela stadsdelar till tystnad.

De grova våldsbrotten upptar nu 40 procent av polisens utredningsarbete. 300 man har hämtats ”från områden som prioriteras lägre”, vilket inte är ”hållbart i längden”. Mats Löfving undrar ”hur mycket man kan ta från glesbygden för att skjuta till Stockholm, Göteborg och Malmö”.

Polisen har gjort en insats i Malmö. 200 unga män lagfördes. Dessa 200 hade redan 1 800 domar på sig. Tre fjärdedelar hade fått sin första dom före 17 års ålder. Löfving säger: ”Rättsväsendet har gjort sin del – vad har resten av samhället gjort?”.

Gudmundson säger det inte, men jag kan läsa mellan raderna. När en ledande svensk polis suckar och erkänner att polisen nu står vid vägs ände, då kommer de kalla kårarna krypande längs en vanlig svensk skattebetalares ryggrad.

Som lök på laxen kommenterar Gudmundson Säkerhetspolisens chef Anders Thornbergs uttalande nyligen att antalet våldsbejakande islamister har rakat i höjden. Ett normalt verksamhetsår brukade Säpo behöva bevaka 200 individer i den jihadistiska miljön. ”Vi skulle säga att det gått från hundratals till tusentals nu”, citerar Gudmundson Thornberg.

… frågan är egentligen varför Säpo väljer att berätta om ’tusentals’ just nu. Jag tror det är av samma anledning som Noa erkänner att polisen inte kan möte problemen i förorterna. Det finns inte en chans på jorden för Säpo att kontroller ’tusentals’… Det här är polisens sätt att säga ”skyll inte på oss”.

Kan chefen för Nationella operativa avdelningen och chefen för Säkerhetspolisen på något tydligare sätt framföra sin oro och sin övertygelse om att de inte av egen kraft kan vinna det här kriget? De har en rikspolischef som troligen inte vill höra på det örat och framför allt politiska chefer som absolut inte vill släppa fram sådana tongångar till befolkningen.

Det må ursäktas mig om jag tänker på de hederliga generaler som faktiskt fanns i Hitlers krigsmakt som redan något år före krigsslutet insåg att allt var förlorat men hölls tillbaka av galningen i bunkern.

Jag menar inte att Sverige ska ge sig. Jag menar att Sverige omedelbart måste göra upp med det PK-tänkande som är orsaken till snart sagt alla våra hotande olyckor. Rikspolischefens ”tafsa inte”-armband till sexuella våldsverkare är kanske bara det mest flagranta exemplet tätt följt av dialog- och korvgrillningspoliser. Men det handlar inte bara om att polisen måste tänka nytt. Det handlar om en nödvändig tillnyktring av hela politikerväldet och det välfärdsindustriella komplexet så att de slutar artikulera sin samhällsfarliga ideologi.