De etablerade partierna i Sverige och i övriga Europa söker desperat efter en uppgift, ett mål som kan vara grunden för utarbetandet av ett politiskt program. Hittills har de inte funnit något.

Det yttrar sig på olika sätt. Ett är kortsiktigheten. Man blåser till strid om procentsatser och bidragsbelopp. Ett annat, som kortsiktigheten är ett uttryck för, är rädslan och fegheten. Man vågar inte formulera något genomgripande och långsiktigt, därför att man inte tror på den egna verklighetsbeskrivningen – och man vågar inte beskriva det man ändå sett, därför att man då fruktar de krav som kan komma. (Det finns några undantag. Det är de partier som brukar kallas för populistiska. De kan förenkla sitt program till: ”Vi kan inte fortsätta den etablerade politiken. Vi vill göra tvärtom!”)

Gång på gång illustreras de etablerade partiernas svårigheter och populisternas enkla framgångsväg vid europeiska val. Nu senast i Frankrike. Macron är naturligtvis populist, även om han är en mycket välkammad sådan. Också hans starkaste kort är: Rösta på oss så slipper ni de gamla politikerna och partierna! Väljarna jublar: ”Äntligen något nytt! Äntligen kanske vi slipper de gamla förbrukade krafterna!”

Så är läget också i Sverige – och så har det länge varit. Sedan socialdemokratin uttömt sin gamla affärsidé – att mjölka kapitalismen för att kunna bygga upp en välfärdsstat – så har partiet famlat och försökt formulera något nytt. Och man trodde sig ha funnit. Man hade idén om jämlikheten och såg den genom invandringen förändrade befolkningssammansättningen. Man hittade identitetspolitiken och trodde sig ha funnit en lösning.

Den första vågen av krav på representation för en särskild delgrupp av väljarkåren kom redan på sextiotalet. Då kom också Sydney. Han var oskyldig till den romantisering och upphöjelse av egenskapen ungdom som då började påverka politiken – även om han levde på att, i strid med då rådande värderingar hos politiker och byråkrater, tillfredsställa deras nöjesbehov.

Ungdom sågs som något värdefullt i sig. En föryngring av politiken hade ett egenvärde. Det var inte ett led i något större, i en strävan efter att låta varje liten delgrupp i samhället ha sin representation. Denna strävan kom senare att prägla politiken – därför att man inte hade något bättre.

Så ville inte Sydney ha det. Han kom hit till Sverige från Nigeria, därför att hans förmögne far kommit på att i stället för att ägna sig åt studier dansade Sydney Jive och hade det trevligt i England. Så han skickades till Sverige för att studera och lära sig veta hut.

Nyinflyttad till Gärdet i början på detta årtusende sökte jag ett gym och hittade Friskis & Svettis. Där fanns också Sydney. En svart, gladlynt och bullrande man. Det var omöjligt att inte bli bekant med honom. Snart fick jag veta att han var Sydney: the hard working DJ, och tidigare ägare till Big Brother och andra diskotek. Tidigare mycket känd, förmögen genom sin verksamhet och utblottad efter dåliga råd från sin bank under fastighetskrisen.

En sådan som Sydney finns inte enligt identitetspolitikens förespråkare. Han var svart. Hans största politiska idol var Churchill. Han citerade ofta, med förtjusning, dennes omdömen om muslimerna. Han kom från Nigeria och ansåg att det var en olycka att engelsmännen lämnade landet. Han slog näven i bordet när han talade om sin kärlek till Sverige: ”Det skall vara som när jag kom hit, fisk på onsdag och ärtsoppa på torsdag!“ Också i övrigt ville han ha det gamla Sverige tillbaka. Han avskydde och föraktade identitetspolitiker, framförallt Miljöpartiets företrädare.

En sådan son Sydney kan ju, enligt identitetsförespråkarna, inte finnas. De bortdefinieras, till exempel som varande ”husnegrer” (då använder man gärna n-ordet).

Exemplet Sydney visar i all sin konkreta enkelhet hur ihålig, ja omöjlig, identitetspolitiken är. Varje representation i offentligheten – i massmedia, i kultur eller i politiken – skulle alltså utformas för att varje enskild grupp skulle få föra sig egen talan: Svarta svartas intressen, gula gulas, araber arabers, förlåt sunni sunnis, shia shias, alawiter alawiters …

Sådana åsikter kan väl inte längre finnas? Jo, och vara tungt representerade. I debatten kan det verka som om identitetspoltiken är, om inte död, ändå tillbakatryckt och utan praktisk betydelse. Länge har politikerna – efter Mona Sahlins försvinnande från den socialdemokratiska partitoppen – försökt hålla sig borta från en debatt som de inte trott sig kunna vinna några poänger på – varken som anhängare eller motståndare till identitetspolitik. Ett undantag är den dåvarande gymnasieministern Aida Hadzialic som i april 2016 ansåg: ”Man sviker arbetarklassens barn när man inte gör en klassanalys och i stället håller på med en debatt om kultur och identitet som inte leder någon vart”. I sitt yttrande sammanfattar hon omedvetet socialdemokratins dilemma. Vad skulle en klassanalys säga idag? Det är ju just svårigheten att göra en trovärdig sådan och ha den som grund för praktisk politik, som lett till försöket att istället använda sig av identitetspolitik.

I den politiska vardagen lever däremot identitetspolitiken. Johan Westerholm har på ledarsidorna.se gett en mängd exempel på hur muslimska organisationer i symbios med socialdemokratiska företrädare lyckats skaffa sig bidrag till sina verksamheter. Det sker främst via Tro och solidaritet (som tidigare hette Broderskapsrörelsen) men också via Miljöpartiet, som på olika sätt samarbetar med muslimska företrädare. Tro och solidaritet är representerad i den socialdemokratiska partistyrelsen. Där finns också en hbtq-representant. Han representerar mindre än en procent av medlemsantalet, enligt Westerholm.

Trots alla de bakslag som orsakats av försöken att låta muslimer företräda S och Mp är alltså identitetspolitiken inte alls död. Den håller bara lägre profil.

Och sedan då?

Sverige förses med allt fler etniskt slutna enklaver, exakt på det sätt som Paul Collier förutsett och beskrivit i sin bok Exodus. Dessa enklaver gör det lätt att fortsätta leva som i ursprungslandet. Deras befolkningar vill ta del av de förmåner som välfärdssamhället erbjuder, även om de i övrigt avvisar det nya hemlandets värderingar och lagar. (Den

officiella, i lagen inskrivna inställning är att de skall leva så. Sverige är och skall vara ett multikulturellt samhälle. Det bestämde våra framsynta politiker redan på sjuttiotalet. Någon motsättning mot rådande lagar såg de inte). Den slutna avskildheten gör det lätt för deras ledare att- mot gentjänster av olika slag – leverera enklavinvånarnas röster i klump. (Varför tror ni Reepalu var så eftergiven gentemot muslimers krav och så ovillig att se judarnas situation i Malmö?)

Vi går alltså mot ett samhälle med allt mer av patron-klientförhållanden i stora områden. Det är första ledet i utvecklandet av ett mafioso-samhälle.

Inte kommer väl våra välmenande politiker och byråkrater att låta detta ske? Men de främjar ju denna utveckling – omedvetet kanske – genom sitt praktiska omfamnande av identitetspolitiken.

Motsättningen mellan identitetspolitik och klassisk socialdemokratisk politik understryks av att det inte längre finns någon bärande idé, någon föreställning om vartåt man vill gå. Också under socialdemokratins storhetstid var olika grupper företrädda av egna representanter (tänk bara på regionala och fackliga företrädare) – men de störde inte politiken, därför att alla bejakade och underkastade sig en bärande idé. Problemet är alltså egentligen att det inte längre finns någon sådan idé. Istället har man försökt fylla tomrummet med identitetspolitik. ”Alltid något” tänker socialdemokraterna: ”Leve identitetspolitiken!”