Oavsett vad man tycker om Donald Trump – en patologisk sexiststolle med ostkroksfärgad bisarr frisyr eller äntligen någon som sätter ned foten mot islamistisk terror – så torde alla som läser svensk dagspress kunna vara överens om två saker: 1) det går inte en dag utan att någon Trumprelaterad artikel finns på förstasidan; 2) dessa artiklar är alltid starkt kritiska, för att inte säga svartmålande. Det finns ingen ände på hur bufflig, psykiskt störd, okunnig, världsfredshotande och allmänt katastrofal presidenten är. Det utrymme Trump ges i svenska dagstidningar – framför allt DN och SvD – får en nästan att tro att Sverige är en amerikansk delstat.

En totalt ovetenskaplig kvantitativ undersökning jag har företagit ger vid handen att dessa två tidningar ägnar ungefär dubbelt så mycket utrymme åt Donald Trump som åt Sveriges statsminister Stefan Löfven. Ur ett globalt perspektiv är detta kanske inget konstigt, men nu gäller det svenska tidningar som i de flesta andra avseenden präglas av närhetsprincipen ifråga om nyhetsurvalet.

Men hur göra om folk kanske börjar bli blaserade och artilleriet måste intensifieras? Ja, här har uppfinningsrikedomen ifråga om hur man bäst misskrediterar Trump nyligen tagits till nya tabloidliknande höjder av DN. I ett stort upplagt reportage betitlat UNGE TRUMP VAR MOBBAREN SOM HATADE ATT FÖRLORA tar tidningen hjälp av en psykologisk-biografisk metod för att en gång för alla slå fast hur oduglig, ja rentav livsfarlig, Trump är som både människa och president. Med referenser till Washington Post, New York Times och en i USA nyligen utgiven bok vid namn ”Trump Revealed” låter oss DN i ingressen veta att:

Unge Donald Trump var som en miniatyr av den bombastiske mannen som till slut blev USA:s president – det vittnar personer i hans närhet under uppväxtåren om. Egenskaperna fanns där redan i barndomen: en orädd mobbare som vägrade erkänna misstag eller be om ursäkt.

DN vevar igång med att teckna Trumps barndomshem exteriört:

Familjen Trumps hus i området Jamaica Estates i Queens i New York visade flera tecken på att de boende hade mycket pengar. Bland annat stod det två bilar av märket Cadillac på uppfarten med ”FCT1” och ”FCT2” – baserat på Donalds pappa Fred C. Trumps initialer – som registreringsnummer.

Individuella nummerplåtar – vilken pompös skrytsamhet! Och det är inte nog med det:

Huset med 23 rum hade bland annat ett internt interkomsystem och färg-tv. Dessutom hade familjen både en anställd kock och en chaufför.

En vräkig uppväxt i ett privilegierat rikemansreservat, med andra ord. Och vad annat kan man vänta sig av detta om inte följande:

Donald började, enligt de många vittnesmålen som Washington Post samlat in, mobba andra redan som mycket ung.

Och:

I lekskolan tillhörde Donald pojkarna som drog flickorna i håret och inte räckte upp handen och väntade på sin tur för att få prata, som skolans regler krävde.

Här har vi en sann psykopat i vardande – och fanskapet förnekar det inte ens själv:

Men Donald Trumps våldsanvändning som barn sträckte sig enligt honom själv inte till att bara innebära att han slog andra barn. Vid ett tillfälle i andra klass ska han ha slagit en lärare i ansiktet och därmed gett honom en blåtira. Donald Trump motiverar själv händelsen i sin självbiografi ”The Art of the Deal”: ”Jag tyckte inte att han visste något om musik, och jag blev nästan relegerad”, skriver han.

Nu kastar vi in några solstrålar bland ovädersmolnen, för balansens skull:

I takt med att han som barn hade bekymmer med att inordna sig i skolans rutiner, vilket resulterade i sämre betyg och irriterade lärare, visade det sig att Donald Trump hade en stor talang när det gällde sporter. Han beskrivs som både längre och mer muskulös än sina skolkamrater, vilket gjorde honom både framgångsrik i idrott och gjorde att han gav ett intryck av att vara självsäker och oberoende, enligt Washington Post.

Fast vänta lite här nu:

Men även när det gäller sporter lyste vissa av hans mentala egenskaper, som även i vuxen ålder är påtagliga, igenom.

Hurdå då? Jo till exempel såhär:

Donalds impulsivitet och häftiga humör blev också tydligt på basebollplanen. Vid ett tillfälle tog Donald Trump ett slagträ som tillhörde hans granne Jeff Bier och slog det i marken tills det bröts av. Men någon ursäkt fick inte Jeff Bier från Donald Trump.

Men vad är det för miljö och omständigheter som frambringat ett sånt monster? Ja, som så ofta har mamma ett finger med i spelet:

Flera av den vuxne Donald Trumps kännetecken skulle också kunna spåras till hur hans föräldrar agerade och behandlade honom. Hans mamma, Mary Trump, beskrivs ha älskat uppmärksamhet och brukade placera sig i centrum vid olika tillställningar.

Sambandet med den vuxne Trump är klart som falukorvsspad. Den övertygande argumentationen och de geniala slutsatserna fortsätter:

Hon ska också ha haft en förkärlek för uppvisningar i offentlig pompa och ståt – något som Donald Trump verkar ha tagit efter när han senare under många år kom att driva företaget som arrangerade Miss Universum-tävlingarna.

Vad det lider hamnar den blivande presidenten på militärinternat. Här presenterar DN några minnesbilder från en annan av internatets boende:

Theodore Dobias upptäckte hur Donald Trump började utvecklas under sin tid på militärinternatet och hur det blev alltmer tydligt att Trump ville vinna och nå framgångar.

– Han ville bli nummer ett. Han ville få uppmärksamhet. Han ville få erkännande. Och han gillade komplimanger, säger han.

”Ville få erkännande”? ”Gillade komplimanger” – en klockren narcissist! Men det är inte nog med dessa psykopatiska drag – Trump intresserade sig dessutom redan på den tiden för sitt utseende:

Den markanta solbrännan, som i konkurrens med det utmärkande håret har blivit ett av Donald Trumps främsta visuella kännetecken, kan också spåras till tiden på internatet. När han befann sig i sitt rum ska Donald ha gillat att sätta på både Elvis Presley och Johnny Mathis på skivspelaren. Ofta ska han då också ha skruvat i en ultraviolett lampa i taket och lagt sig ner för att bättra på brännan.

Men nu börjar det hända allvarligare saker, berättar DN:

Även hans tycke för kvinnor blev tydligt under hans sista år på internatet. Han ska då ha varit känd för att ha tagit ”tjusiga tjejer” till internatet och visat dem runt där.

Och här håller det på att sluta riktigt illa:

Militärskolans hårda disciplin till trots blev Donald Trump inblandad i en våldsam incident när det var nära att han skadade en kamrat allvarligt: När Donald Trump en dag hade ansvaret för att inspektera elevernas rum ska han vid ett tillfälle ha upptäckt att Ted Levines säng inte var bäddad. Trump beskrivs då ha slängt ner alla sängkläder på golvet, varpå Ted Levine ska ha kastat en känga och därefter tagit en kvast och gått till attack mot den mycket större Donald Trump. Rasande ska då den större pojken ha puttat sin motståndare mot fönstret på tredje våningen, innan två andra elever stoppade honom.

– Han försökte slänga ut mig, säger Ted Levine långt senare om händelsen, enligt Washington Post.

Att syftet med DN:s artikel knappast är att framställa Donald Trump i positiv dager torde stå klart för de allra flesta. Textens funktion är i hög grad påverkande – läsaren ska förstå vilken osympatisk stolle presidenten är, och hur denna galenskap grundlagts redan under barnaåren. Ett obotbart fall, med andra ord.

Detta biografisk-psykologiska barndomsgrepp är i sig inget nytt, men i politiska dagspressreportage kan jag inte påminna mig om att det skulle ha varit en framträdande texttyp. Men med den här tabloidaktiga innovationen – att med hjälp av ett frossande i historiska detaljer och olika vittnesmål från till exempel barndomsvänner förklara och beskriva en person utifrån dennes barndom – öppnar sig i själva verket enorma möjligheter för journalisterna, nu när till exempelvis migrantsnyftisarna tycks vara på utdöende som genre och det behövs nya former för tyckerierna.

Som en aningen komisk pendang kan man vid artikelns slut läsa DN:s självdeklaration:

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.

Huruvida detta kan kallas ”kvalitetsjournalistik” kan man ju diskutera, likaså om alla artikelns påståenden är ”relevanta” – relevanta för vad? Förstahandskällor är det heller inte frågan om då reportaget i stor utsträckning lutar sig mot andra tidningsartiklar och anekdoter, i synnerhet ur Washington Post. Angående ”opartiskhet” – ja här är det väl ingen som skulle påstå att reportaget förmedlar en neutral bild av Trump, utom möjligen publicistiska megastjärnor som Jan Helin och Peter Wolodarski.

Det visar sig framöver om detta boulevardgrepp blir en ny och livaktig genre i dagspressen. Med bara ett år kvar till nästa val finns ju i princip hur mycket som helst att ta itu med för till exempel DN och SvD. När får vi se liknande, sakliga och välbalanserade reportage om Gustav Fridolin, Annie Lööf eller Gudrun Schyman?