För att förstå något nytt man fått ögonen på, brukar man jämföra med något tidigare känt. Det sker oavbrutet, utan att vi närmare tänker på det, genom användandet av bilder, liknelser och metaforer.
Ett nytt fenomen som många försöker förstå, är det snabba borttynande som under senare tid drabbat gamla, väletablerade, företrädesvis socialdemokratiska partier. Partier som i vissa fall funnits i ett hundratal år och i många fall varit bland ländernas största. De har kanske visat en del krämpor, men ändå strävat på vid god vigör – men sedan plötsligt försvunnit eller blivit obetydliga.

Det första land där detta skedde var Italien. Bakgrunden var speciell – de gamla partiernas samröre med och beroende av maffian – och sågs därför inte som ett förebud om kommande, liknande händelser. Sedan kom Grekland. Pasok nära nog försvann. Också lite speciellt. Samma i Polen. Ja, ja: polsk riksdag och så… Men sedan Frankrike och Nederländerna.

När politiska kommentatorer skall försöka förstå vad som hänt, riktar de ljuset mot samhällsförändringarna och påpekar, att de socialdemokratiska partierna inte förstått den samhällsomvandling som följt med den stora invandringen. De har inte sett, de förstod inte och de brydde sig länge inte. När de väl sett och förstått brydde de sig visserligen, men de vågade inte ingripa, förlamade av rädslan att stämplas som rasister och mycket annat på -ist.

Jaha, ja. Det här har vi hört. Och det ligger mycket i det. Men varför bar man sig så klantigt åt och varför blir raset så häftigt när det kommer? Det visar sig, förstås, att beteendet förklarar raset och beteendet bestäms av partiernas moderna konstruktion.

Alla som varit i Rom har beundrat Pantheon, tror jag, och dess väldiga kupol om drygt 40 meter i diameter. Byggnaden har stått där i tvåtusen år. Den är ett exempel på romarnas förmåga att bygga i betong. Betongen har klarat sig till idag, sannolikt till stor del beroende på puzzolan, dess berömda bindemedel.

Modern betong klarar sig inte utan armering, instuckna stänger av järn. Utan dessa skulle byggnaderna kollapsa.

Man kan se de gamla socialdemokratiska partierna som solida betongkonstruktioner. Armeringen är de gamla aktiva, de trogna partiarbetarna på alla nivåer (gråsossar, betonghäckar). De får inte tillåtas rosta. Då kollapsar byggnaden. Det har redan skett i flera fall och är på väg att ske på andra håll.

Armeringen rostar därför att den tvingats samman med annan metall. Partierna har fått nya, aktiva medlemmar som trängt ut de gamla. De nya är besjälade av identitetspolitik (exempel på dylika identiteter är exempelvis grupper baserade på ras, klass, religion, kön, könsidentitet, etnicitet, nation, sexuell läggning, funktionsvariation, ålder och kultur). De tror sig se ett problem och samtidigt en lösning (låt dem få som de vill!) så fort de kunnat identifiera en ny grupp.

Mona Sahlin var den första, vältaliga företrädaren för detta synsätt. Enligt henne fanns det ingen svensk kultur att ta hänsyn till, däremot bar de nyanlända på gammal, särpräglad och värdefull kultur. De blev därför oberörbara, också när deras kultur medförde yttringar som fanns listade som brott i svensk lag. Samtidigt kunde hon, underligt nog, förneka att det fanns något sådant som hedersmord – så annorlunda var inte deras kultur.

Hennes synsätt blev alltmer dominerande bland de storstadsbor som ansåg sig mer insiktsfulla än andra, och som därför föraktade socialdemokratins gamla väljargrupper; de som hade traditionella värderingar, bodde på mindre orter eller på landet och inte besatt högre utbildning.

Självklart kan inte dessa två grupper samtidigt ha bärande ställningar inom socialdemokratin. De gamla armeringsjärnen rostar därför obönhörligt. En dag kommer den gamla byggnaden att kollapsa.

Det finns givetvis ett botemedel: att i tid avlägsna den främmande metallen. Men nu är det försent. De gamla, traditionella grupperna har hittat ett nytt hem, en ny byggnad: SD.