Jag åt lunch med en god vän, tillika vetenskapsperson och forskare inom ämnet nationalekonomi. Hon påpekade att svenskt näringsliv, representerat av organisationen med samma namn, under de senaste kanske två årtiondena blivit alltmer välvilligt inställt till invandringen. Det är väl rätt naturligt, sa hon, ty med mer folk som söker arbete sjunker lönerna och när lönerna sänks så går vinsterna upp. Det konstiga är, sa hon, att LO inte orkar stå emot med mer kraft. Om LO representerade sina medlemmars intressen mer än någon sorts politisk korrekthet så skulle organisationen kräva stopp för en invandring som hotar sänka lönerna.

Helt logiskt, sa jag. Men jag har en annan, kanske kompletterande förklaring till svenskt näringslivs invandringsvänliga inställning. Den utgår från teorin om det välfärdsindustriella komplexet och den är inte så nationalekonomisk, utan kanske mer statsvetenskaplig.

I och med den (felaktigt enligt mig, men à la bonne heure) så kallade privatiseringsvågen som svepte över Sverige från nittiotalets början så övergick stat och kommun i ökande utsträckning till att köpa tjänster, till exempel sjukvård och äldreomsorg, från privata företag i stället för att producera dem i egen offentlig regi. I vissa fall, exempelvis när det gäller skola, var det inte det offentliga som köpte utan medborgarna själva som betalade med en av kommunen utfärdad peng, en så kallad skolpeng. Men i det hänseende som gäller här, nämligen frågan om svenskt näringslivs inställning till invandringen, spelar det ingen roll om staten entreprenadupphandlade eller överlät upphandlingen till brukarna enligt kundvalsmodellen. Det som förenade de två upphandlingsteknikerna var att offentliga välfärdspengar blev intäkter för nya privata branscher.

Detta är basen för min alternativa förklaring. De så kallade välfärdsföretagen har så småningom blivit den kanske viktigaste medlemsgruppen i organisationen Svenskt Näringsliv. Dessa företag är beroende av den svenska välfärdsstaten. De ingår i och är en bärande del av det välfärdsindustriella komplexet. De anammar därför det tänkande som styr det välfärdsindustriella komplexet. I vissa fall, till exempel när det gäller privata företag som driver asylboenden, är de direkt beroende av att invandringen hålls på en stabilt hög och gärna gradvis ökande nivå. Såklart att de är positiva till invandring.

Om man emellertid talar med invandringsvänliga representanter för svenskt näringsliv får man en helt annan förklaring till deras inställning, förklaring nummer tre. Då handlar det inte om några egenintressen, utan om ansvarstagande och skyldigheter gentemot människor som av olyckliga omständigheter tvingats att fly för sina liv till ställen som Sverige. I det perspektivet blir näringslivets invandringsvänligheten en fråga om humanism, kanske rentav godhet.

Där ser du. Tre hyggligt övertygande tolkningar av ett stycke svensk nutidsverklighet. Välj själv.