Jag känner mig vilsen i dagens politik. Det som har rört till det för mig är den identitetspolitik som numera genomsyrar politiken. Jag har en förståelse för enskilda individers identitet som människa är viktig. Jag själv har genomgått detta som andra generationens invandrare. Det tog många år innan jag förstod och accepterade att jag både är svensk och ungrare samt att jag faktiskt har två hemländer. När jag insåg detta blev jag trygg som individ.

Om någon framför en åsikt som andra inte delar tycks dessa andra numera i ökande utsträckning uppleva att de blir kränkta som individer. Om den som framfört åsikten då ber om ursäkt händer det allt oftare att ursäkten inte godtas. I stället för förlåtande blir det bara fördömande.

Om jag brydde mig om all de gånger som jag har blivit kränkt skulle jag få ägna halva mitt liv till att älta oförätterna och tycka synd om mig själv. När de flesta upplever att de har blivit kränkta så kan det säkert finnas skäl, men oftast handlar det om okunnighet från den kränkande parten. Om jag som kränkt får en rimlig förklaring förstår jag förhoppningsvis och förlåter. Men om jag lever kvar i offerrollen blir det så mycket svårare att förlåta.

Sverige har en mycket fin tradition av humanistisk politik där vi ser individen som en människa med sina legitima behov. Men nu vi gör ofta individen till ett offer genom överdriven medlidsamhet. Vi bör visa medkänsla och se varje individ som en individ oavsett ursprung. Men idag ser jag hur toleransen trängs bort av kränkthet. En kränkt individ har svårt att vissa äkta tolerans.

Nyliberaler anser att individen ska stå i centrum utifrån ett ägarperspektiv fritt från ett kollektiv. Vänstern anser att ett starkt kollektiv bäst möter de flestas behov. Men nu känns det som om identitetspolitiken sätter individen före kollektivet mycket likt nyliberalernas syn. Intressant att en del av vänstern och nyliberalerna har kommit till samma slutsats fast från olika utgångspunkter.

Feministerna ska stå upp för kvinnorna och skapa förutsättningar för att alla kvinnor ska kunna skapa sig en bra framtid i Sverige. Men feministerna tycks ha kört fast i identitetspolitiken. Vi är även ett sekulärt land där religionen inte bör styra kollektivet. För mig är det en gåta att en del feminister inte tar kampen för den enskilda kvinnan utan låter religiösa kollektiv bestämma över henne. Vi har många starka feminister i landet som bedriver ett aktivt arbete i de så kallade utsatta områdena men som inte får tillräckligt stöd från feministerna. Här anser jag att identitetspolitiken har gjort större skada än nytta.

Jag känner mig vilse i politiken där jag verkat i snart 24 år. Skälen anser jag är att PK har fått för stor betydelse och att rädslan för att uppfattas som obekväm gör att många hellre tiger. Det goda samtalet uteblir helt enkelt.

Lennart Rendik, 64, arbetar som kommunalrådssekreterare för Vänsterpartiet i Södertälje kommun. Är både svensk och ungrare och har inget problem med det utan ser det som en extra tillgång. Ogillar intolerans och sitter hellre ner med politiska motståndare för att diskutera politik inklusive SD då alla är medmänniskor oavsett kultur, religion etnicitet med mera.