Min portugisiskafröken i Rio de Janeiro blev lite störd häromsistens. Hon tyckte att jag tog för lätt på de mänskliga rättigheterna när jag pratade om att polisen inte får dra sig för att använda våld när det gäller att återerövra det statliga kommandot över no go-zoner. Det gjorde mig lite bekymrad eftersom hon är en klok kvinna. Om hon tyckte sig upptäcka tvivelaktiga tendenser hos mig måste jag utsätta mig för allvarlig skärskådning.

Efter ett tag upptäckte jag en sak som jag aldrig tänkt på tidigare. Den är kanske självklar för andra, men jag hade aldrig formulerat den i min skalle. Upptäckten är att det inte kan finnas några mänskliga rättigheter, till exempel yttrandefrihet och religionsfrihet, om det inte finns vad Thomas Hobbes kallade en Leviatan, alltså en statlig våldsapparat med ensamrätt på våldsutövning som dessutom svartsjukt och vildsint värnar sitt våldsmonopol. 

Självklart räcker det inte med en stark och våldsam stat för att mänskliga rättigheter ska föreligga. Se på Saddam Hussein och Muammar Gaddafi. De var våldsamma så det förslog, men det gav inte upphov till några mänskliga rättigheter. Det omvända är inte heller sant. Man kan inte plötsligt deklarera mänskliga rättigheter och hoppas på att få ett pålitligt statligt våldsmonopol på köpet. Däremot är det statliga våldsmonopolet en förutsättning för att några mänskliga rättigheter ska kunna deklareras, lagstiftas och upprätthållas.

Detta är inte bara, tror jag inte i alla fall, statsvetenskapligt pladder, utan något som har avgörande praktisk betydelse av ett synnerligen kontroversiellt slag. Det gäller frågan om huruvida mänskliga rättigheter kan existera när statens våldsmonopol på allvar är utmanat.

Jag vill gärna göra det svårt för mig genom att bli konkret. Antag att polisen förlorat kontrollen, i varje fall under stora delar av dygnet, över Husby eller något annat utanförskapsområde. (Utanförskapsområde? När Raqqa och Mogadishu öppnar förort i Stockholmstrakten hedrar vi stället med en politiskt korrekt eufemism, men hur många lurar vi?) Gäller då mänskliga rättigheter där om polisen skulle få för sig att ta tillbaka området?

En brottsling som jagas av polisen förlorar en del av sina mänskliga rättigheter. Verkar han farlig kan man bli skjuten av polisen och nekas därmed sina rättigheter enligt FNs allmänna deklaration (”lättläst version”): ”Alla har rätt till liv och att leva fritt utan att fängslas”. Slutsatsen är att den som jagas av Leviatan, alltså polisen, i större eller mindre utsträckning och under kortare eller längre tid, faktiskt förlorar sina mänskliga rättigheter. När Leviatan jobbar uppstår lokalt en delvis rättighetsfri zon. Även den enskilde polisen förlorar i praktiken sina medborgerliga rättigheter för han kan ju till exempel bli ihjälskjuten av en brottsling som försöker fly. När ordningen är återupprättad återinträder rättigheternas herradöme medan Leviatan återvänder till sin grotta där han kan ligga och frusta eld i avvaktan på nästa utryckning.

Men om nu Leviatan ska ta itu inte med en ensam eller ett par ensamma regelbrytare i ett hav av laglydiga och skötsamma medborgare som i just den här kampen hejar på polisen, utan med ett helt samhälle där alla är mer eller mindre fientligt inställda till Leviatans projekt och i stället avser att själva ta makten över området, då påminner spelet inte längre om det gamla tjuv-och-polis, utan mer om krig. Skruvar vi bara lite på resonemangets förutsättningar och låter Husby bilda enhet med det likasinnade Akalla och det likasinnade Rinkeby så närmar sig situationen inbördeskrig.

Jag tror att det är en historisk sanning att inbördeskrig är ännu mer vedervärdiga föreställningar än vanliga krig. I varje fall vet vi att de mänskliga rättigheterna sitter löst i sådana situationer, inte för att människor ansätts av rasism och andra förråande avgrundsdrifter, utan för att det ligger i sakens natur. Att slåss är att upphäva ett antal mänskliga rättigheter och när några rättigheter är upphävda faller de andra som käglor. Skulle man inte avlyssna och hacka fiendens kommunikationssystem så mycket man kan även om det bryter mot regeringsformens 2 kap 6 § enligt vilken ”var och en är… skyddad mot kroppsvisitation, husrannsakan och liknande intrång samt mot undersökning av brev eller annan förtrolig försändelse och mot hemlig avlyssning eller upptagning av telefonsamtal eller annat förtroligt meddelande”.

Får jag så sammanfatta med min skrämmande och för mig oväntade slutsats som jag hoppas är felaktig: Om ett samhälles interna motsättningar trappas upp kan man nå en punkt där fortsatt försvar de mänskliga rättigheterna fjättrar Leviatan och gör det svårare för honom att snabbast möjligt upprätta en sådan ordning att rättigheterna ånyo kan installeras. Därför kan det i vissa lägen vara kontraproduktivt att försvara de mänskliga rättigheterna.

Det var till exempel inte fel av England att år 1940, just före slaget om Storbritannien, bryta mot yttrandefriheten genom att förbjuda sitt ganska starka inhemska nazistparti. Man kunde ju inte ha folk som hemmavid gick Hitlers ärenden samtidigt som Hitlers bomber föll i skallarna på londonborna.