En överläkare vid namn Stefan Krakowski skriver den 1 juni en gästledare i Svenska Dagbladet där han säger att trots all utbildning verkar folk inte bli mer insiktsfulla:

Det vi nu ser från delar av allmänheten är en misstro mot vetenskaplig forskning i sig, och de resultat den ger, exempelvis när det gäller vaccination av barn…

Många tycks inte längre vara intresserade av att inhämta information förutsättningslöst. I stället utgår man från ett känslosvall kring vilket man bygger sina argument och där inga oliktänkande tolereras. Inte sällan uttryckt i oförsonlig ton på sociala medier.

Krakowski antyder att folk som styrs av tro och känslor och vägrar tänka kanske inte borde få rösta:

Den amerikanske filosofen och statsvetaren Jason Brennan, professor vid Georgetown University, vill inskränka rösträtten på grund av väljarnas okunnighet och förespråkar epistokrati, Platons idéer om att ett land ska styras av en liten, skolad elit. Brennan anser helt enkelt att de flesta är alltför korkade för att anförtros rösträtt att de därför utgör en destruktiv kraft som förstör för alla andra.

Det är en dyster slutsats. Men den som iakttar samtiden kan inte avfärda tanken: Går vi mot ett dystopiskt samhälle där lättillgänglig och obegränsad information går hand i hand med växande ignorans?

Visst. Frågan är bara vem det är som hellre vältrar sig i känslosamhet än ägnar sig åt kritiskt tänkande och vars rösträtt därför skulle kunna ifrågasättas. Jag tror på rätt goda grunder att det är just den lilla, skolade eliten som inte kan tänka och därtill ofta yvs över sina känslosvallningar. Av en händelse hade jag dagen före överläkarens artikel läst ett inlägg i klimatdebatten av docenten vid Kungliga Tekniska Högskolan Nina Wormbs i Dagens Nyheter, visserligen på kultursidorna, men i alla fall.

Docent Wormbs bekymrar sig över att det är så mycket prat och så lite handling när det gäller klimatet. Vi (som vanligt i betydelsen staten) vet inte vad vi ska göra och riskerar därför att ”fastna i hur-frågan”. I kraft av sin överlägsna skolning vill docent Wormbs anlägga ett alternativt syn- och angreppssätt:

Ett sätt att inte fastna är att gå tillbaka till känslan, den som slår till oss med kraft, om vi tillåter det. Vad som krävs för att öka hastigheten i klimatomställningen är förmodligen ännu mer känslor…

De vetenskapliga rapporterna når inte hela vägen. Vi behöver kultur… som kan ge oss berättelser som vi kan förstå och ta till oss, kultur som – när den är som bäst – sätter oss små varelser i ett större sammanhang…

Den kunskap vi har räcker, men det räcker inte med kunskap… Kanske skulle vi lägga till med förnuft och känsla.

Alla docenter är förstås inte aktivister som vill slänga den eftertänksamma forskningen och vetenskapen över bord men det är just bland de högt skolade som det känslomässiga bigotteriet, till exempel inom genusvetenskapen, anrikas och sprids. Och det är politikerväldet som gör lagar och bestämmelser av detta politiskt korrekta dravel. Och det är det välfärdsindustriella komplexet som bärs av denna filosofi och detta tänkande.

Vem är det, bara för att ta ett exempel, som gjort motstånd mot genomförandet av vetenskapliga metoder för att fastställa ensamkommande barns ålder? Det är inte, vad jag kan förstå, vanliga knegare i tunnelbanan, utan just den skolade eliten, inte minst många specialister inom psykiatri, vilket överläkare Krakowski själv råkar vara.