Under tre decennier beräknas mer än 600 000 svenska kvinnor ha rest till Gambia, många av dem för att inleda sexuella relationer (och till och med ingå äktenskap) med betydligt yngre, afrikanska män. En dokumentär hittar du här.  Men det kallas sällan sexresor – i Gambia talar man istället om ”semesterromanser”, ”romantiska äventyr” eller ”pojkvänsupplevelser”. Det låter bättre så.

Relationerna har på många sätt betraktats som win-win-situations: Kvinnorna har sett sig som de unga männens ”räddare”, de har ofta satsat stora summor pengar på männen och deras släkt – och fått uppmärksamhet och sex tillbaka. Männen har fått en kraftigt förbättrad ekonomi och inte sällan ett uppehållstillstånd i den svenska hustruns hemland. Relationerna har ofta skämtats bort och kvinnorna har kallats naiva och lättlurade, där de efter några år stått utan såväl make som sparpengar.

Den senaste veckans skriverier om sexuella relationer mellan svenska kvinnor och afghanska ensamkommande visar att tiderna har förändrats, i alla fall i ett avseende: Nu behöver inte kvinnorna resa till Gambia längre.

Nu finns de unga, virila och hjälpsökande männen på hemmaplan.

Under hashtaggarna #skickamejistället och #vistårinteut kämpar nu ett gäng (nästan uteslutande) kvinnliga aktivister för att hindra vad de kallar ”massdeportationerna av afghanska pojkar”. Det handlar i själva verket om tjugotalet unga män som bedömts sakna asylskäl och därför har fått lämna Sverige – delvis för att möjliggöra för barn som faktiskt har asylskäl att få leva här.

Kvinnornas engagemang är i de allra flesta fall förmodligen helt enligt regelboken, men flera händelser talar också för att det i ett antal relationer existerat en gränslöshet som lett vidare till sexuella relationer.

När jag surfade runt på gruppernas och medlemmarnas sidor noterade jag hur samma typ av bilder ständigt återkom: Medelålders svenska kvinnor med unga afghanska män i knäet, eller tätt omslingrade med varandra. I kommentarerna till bilderna kallas de unga männen exempelvis ”älskade unge”, ”min lilla afghanpojke” och ”mitt älskade barn”. En kvinna berättar hur hon gett ”sin unge” ett kreditkort och erbjudit sig att tatuera in sitt telefonnummer på hans arm. Ofta framgår det att de unga männen bor hemma hos kvinnorna, som genom att vara familjehem åt kommunen får ett rundligt arvode för besväret.

Ann Heberlein har granskat grupperna, och hon frågade sig i en text på Ledarsidorna vilka övergrepp som egentligen förekommer i familjehemmen. Hennes granskning av relationerna mellan kvinnorna och de afghanska ungdomarna ledde till en storm av hat, men också till att hon kontaktades av människor som bekräftade att sexuella relationer var vanligt förekommande.

Konstigt nog har hatet inte riktats mot kvinnorna som begått övergrepp, utan mot Heberlein som uppmärksammat övergreppen. Det som fått personer att gå till attack mot Heberlein är förmodligen att hon talat klarspråk: De öppna hjärtana var inte bara fyllda till brädden av osjälvisk kärlek, utan rymde även ett avsevärt mått egoistisk kåthet.

Den aspekten, den rent fysiska, hade vi säkert förstått (och fördömt) om det handlat om svenska män som välkomnat unga asylsökande kvinnor i sina hem och i sina sängar. Om bilderna visat medelålders män som omfamnat ”sina afghanflickor” hade Värdegrunds-Sverige proklamerat undantagstillstånd medan anklagelser hade haglat och lagar blixtändrats.

Så var är upprördheten nu? Kanske har den uteblivit för att relationerna maskerats som altruistisk moderskärlek istället för fysiska begär. Intimiteten i relationerna har sedan relativiserats genom att tala om samtycke och att vuxna människor är fria att leva ut sin sexualitet med vem de vill, så länge som de inte bryter mot lagen. Så är det förvisso, men det är inte sådana relationer som stått i fokus.

Problem uppstår när relationen utger sig för att vara något den inte är – och de familjehem där kvinnan inlett sexuella relationer med ”sin pojke” har helt enkelt seglat under falsk flagg.

I ett familjehem är sexuella kontakter mellan omsorgsgivare och boende absolut förbjudna, eftersom relationen inte är jämlik. Den boende förutsätts för det första vara minderårig (annars bor man inte i familjehem eller på HVB-hem) och befinner sig dessutom i beroendeställning. Visar det sig att pojken faktiskt är minderårig – då handlar det om våldtäkt mot barn, hur mycket pojken än är med på noterna. Det krävs hur som helst inte mer än en rimlig dos sunt förnuft för att inse att en vuxen person som tagit på sig ansvaret att agera familj åt en ung asylsökande inte ska välkomna denne i sin säng.

För personal på ett HVB-boende är det om möjligt ännu enklare med gränsdragningen: Professionalitet och sexuella relationer med de boende går inte att kombinera.

De intima relationer som uppstått kan i bästa fall betraktas som Gambiaresor på hemmaplan: Kvinnor har fått utlopp för sitt behov att agera hjälpande ängel, samtidigt som de fått sina behov av sex och fysisk närhet tillfredsställda av en ung man. Den unge mannen har i sin tur fått en vardag han inte kunnat drömma om i hemlandet.

Men det finns också en viktig skillnad: Det handlar inte om någon win-win-situation eller en oskyldig ”pojkvänsupplevelse” när ett uppehållstillstånd ligger i potten, och priset för det inkluderar sexuella tjänster i det som borde vara hemmets trygga vrå.