När Vespasianus hade tillträtt som kejsare år 69 e Kr, införde han en avgift för de offentliga toaletterna i Rom. När folket, inklusive kejsarens son Titus, protesterade, påstås Vespasianus ha stuckit ett mynt under näsan på sin son och konstaterat: ”Pecunia non olet!” Pengar luktar inte.

Men nära två årtusenden senare anser Stadsmissionens direktor Marika Markovits att vissa pengar stinker alldeles för mycket för att få göra nytta för de behövande.

När Sverigedemokraternas kommunikationschef Joakim Wallerstein tog kontakt med Stadsmissionen för att donera 85 000 kronor för hjälp till fattigpensionärer, tackade direktorn helt sonika nej med hänvisning till partiets värdegrund. Hon ville dock inte förklara på vilket sätt värdegrunden var förkastlig, men lät i ett mail till Aftonbladet meddela att Stadsmissionen inte tar emot gåvor från ”organisationer och företag vars verksamhet eller målsättning strider mot Stadsmissionens människosyn”.

Den som läser Stadsmissionens årsredovisning för 2015 hittar en lista på stödjande företag och stiftelser. Bland dessa återfinns exempelvis Stiftelsen Al-Azhar, som drev islamiska friskolor där eleverna könssegregerades och H&M, som året innan hade kritiserats för omänskliga arbetsvillkor för arbetare i bland annat Kambodja. Stadsmissionen såg tydligen inga konflikter mellan deras verksamhet och den egna människosynen.

Så hur manifesteras då den människosyn som enligt hemsidan stadsmissionen.se bland annat innebär alla människors lika värde och rättigheter?

Till att börja med kan man snabbt konstatera att ”lika värde” inte är kopplat till kronor och ören. Stadsmissionen är helt beroende av frivilliga gåvor för sin finansiering. Gåvorna betalar även Marika Markovits lön och ersättningar, som år 2015 uppgick till 1 022 000 kronor vilket ger en månadslön på 85 167 kronor. En svensk fattigpensionär – det vill säga just de som skulle fått ta del av de pengar Markovits tackade nej till – får nöja sig med mindre än en tiondel av den summan, 7 952 kronor. Före skatt.

I en intervju år 2014 sa Markovits: ”Lönen är inte det som driver mig. Jag tror att jag kan leva hyfsat på omkring 25 000–30 000”. Men Markovits lyfter tre gånger den summan, trots att hon alltså inte anser sig behöva pengarna. Om hon valde att sänka sin lön till 30 000 kronor skulle hon varje månad frigöra 55 167 kronor för att hjälpa samhällets allra mest utsatta.

En varm måltid kostar enligt Stadsmissionens hemsida 25 kronor. Om Markovits människosyn innebar att hon tog ut den lön hon skulle ”leva hyfsat på”, skulle Stadsmissionen kunna finansiera ytterligare 2 206 gratis middagar varje månad och rent teoretiskt kunna hjälpa lika många fattiga pensionärer att äta sig mätta. Pengarna Markovits tackade nej till hade räckt till 3 400 varma måltider, men nu blir det som sagt inget av det eftersom det anses viktigare att göra en politisk markering än att hjälpa hungriga pensionärer.

En vild gissning är att en pensionär som ska klara sitt uppehälle på några tusenlappar i månaden prioriterar att få äta sig mätt, framför att manifestera någons politiska missnöje.

För pengar luktar inte. Det gör däremot hyckleri.