Trumps tillkännagivande var väntat. Trump är en handlingsmänniska där praktiska resultat och inte minst i första hand för de egna medborgarna betyder mer än politisk och medial uppvisning. Parisöverenskommelsen har inte mycket med vetenskap att göra utan var en ren politiskt överenskommelse. Det troliga resultatet blir sannolikt detsamma som efter Kyotoavtalet för 20 år sedan.  Knappast något land levde då upp till löftena som gavs. I stället accelererade utsläppen.

Det märkliga 2°C-målet från Paris saknar vetenskaplig grund. Till skillnad har IPCC angivit en temperaturhöjning på 1,5°C – 4,5°C vid en fördubbling av växthusgaserna räknat från 1800-talets början. Redan nu är ökningen cirka 80 procent, räknat i CO2-ekvivalenter. En fördubbling inom 20 år kan bedömas som oundviklig. Inte ens ett mest troligt värde på temperaturökningen har man vetenskapligt kunna ange eftersom osäkerheten är så stor.

Fossilenergin står för drygt 80 procent av jordens energiproduktion och ytterligare mer än 10 procent kommer från bioförbränning och avfall (som också inkluderar produkter av fossilt ursprung). Detta kommer att minska ytterst långsamt inte minst beroende på den negativa inställningen till kärnkraft i flera länder. För 2014 som är det senaste året med fullständig statistik (IEAs Key World Energy statistics, 2016) uppgick den förnybara energin (geovärme, sol, vind mm) till 1,4 procent medan fossilenergin (kol, olja och naturgas) uppgick till 81,3 procent, samt biomassa och avfallsförbränning till 10,3 procent. Idag växer kolanvändningen. Det finns mycket kol i de flesta länder och det är billigast.

Stora mängder energi behövs för att lösa fattigdomen på jorden samt att öka matproduktionen. Även om antalet planerade kolkraftverk har minskat under senare år planeras ändå åtskilliga hundra främst i Afrika och Asien.  För jordens snabbt växande jättestäder, av vilka det redan nu finns ett 30-tal med fler innevånare än hela Sverige, kan inte energiförsörjningen lösas med vindfarmar och solpaneler med de jättelika ytor som detta skulle kräva.

Som en liten sifferexercis kan man jämföra Sveriges minskade utsläpp på 15 miljoner ton CO2 under 13 år (2002-2014) där enbart Kina ökade sina utsläpp 380 gånger så mycket som Sverige minskade sina och kompenserade  så de svenska utsläppen på mindre än två veckor under denna period. Detta slag av realiteter förefaller att helt försvinna i dagens verklighetsbefriade energi-och klimatdebatt där kvantitativa aspekter inte normalt återfinns i det allmänna samtalet.

Forskning och utveckling kommer på lång sikt (50-100 år) sannolikt att innebära att energiproduktionen kan läggas om. Mer kärnkraft, inte mindre, är av allt att döma oundvikligt. Hur detta bäst skall genomföras är en tekniskt-vetenskaplig-ekonomisk uppgift.

Att jordens klimat kommer att ändras är oundvikligt men det blir en fråga som världen får leva med på samma sätt som vi har fått vänja oss vid befolkningsökningen de senaste 100 åren. Till viss del får man anpassa sig och eventuella åtgärder måste ställas i relation till de problem som ett något varmare klimat kan komma att innebära. För att vidare kunna anpassa sig krävs det ett modernt fungerande samhälle som i sin tur kräver tillgång till energi för att fungera. Det är detta dilemma som de flesta länder på jorden i dag befinner sig i.

För svensk del har den mindre temperaturökningen hittills vara till fördel och kommer att fortsätta vara så för lång tid. I vårt land är det nämligen kylan som är problemet och inte värmen. Dessutom har Sverige på grund av lyckliga omständigheter inget större behov av fossil energi. Men så länge svenska politiker och myndigheter bryr sig mer om resten av världen än det egna landet är förstås en sådan självklar synpunkt medialt irrelevant. Svenska undersåtar är till skillnad från USAs medborgare inte tillfrågade vad de vill. I Sverige förefaller politikerna främst intresserade av sina undersåtar som fogliga skatteobjekt och inget annat.